Det finns en författare som inte riktigt nått in i de finaste litterära salongerna men som ändå betytt oerhört mycket för människor världen över. Denne författares många noveller och romaner har tryckts i över två miljoner exemplar men har i stort sett aldrig lyckats tilltala kritikerna. I ett fall blev han så illa hyvlad att en samtida författarkollega, Jan Fridegård, ryckte ut till hans försvar. Ändå är det i det fattiga 1900-talets Sverige som han, Bernhard Nordh, med sitt författarskap lyckades hålla svälten borta från sina egna men också ingjutit kraft i andra som befunnits i nöd.
Södra Lapplandsfjällen blev kända genom berättelserna I Marsfjället
s skugga och Fjällfolk. Långa led av ättlingar till Lars Pålsson, en av huvudpersonerna från I Marsfjällets skugga, har tagit emot nyfikna turister som letat sig till Marsliden för att gå i samma spår som författaren.
De av oss som stammar från människorna som envist klöste sig fast på fjällsidorna återfår, via Bernhard Nordh, historia som försvunnit. Läs- och skrivkunnighet var det långt ifrån alla som hade och i det rådande armodet nyttjades och återanvändes alla tillgångar tills inget fanns kvar. Till eftervärlden sparades ytterst lite.
De som utan anknytning till släktena och miljöerna i skildringarna läser Nordhs nybyggarskildringar slungas i stället ut i en oförsonlig vildmarks karghet där det enda som skiljer ett liv från en död är hur envist det vill överleva och hur mycket tur det får till skänks. Det är en kärvhet som till viss del påstås återfinnas i fjälldalarnas människosjälar än idag, som ett recept på slitstyrka som nedärvts generation efter generation. Det är också ett lugn och en kraftfullhet som återfinns i hans berättarstil. Med enkla och korta meningar piskar han fram hög fart och spänning.
Han har fascinerat sina läsare sedan 1936 och än i dag fattar han nya läsare, i alla åldrar, vid handen och leder dem in i den vidunderliga vildmarken.
Bilderna är tagna ur Bernhard Nordh-sällskapets och Vilhelminas fotoarkiv.
”För är inte lidandet, tidens obarmhärtiga villkor och den karga miljön i 1800-talets Kultsjödal, men också författarens sätt att berätta, så långt från dagens televiserade och datoriserade barn som man kan tänka sig?”
Bertolof Brännström, journalist, häpnar över hur trollbunden den åttaåriga dottern blir av B.Ns romaner.
http://www.bernhardnordh.se/mittmote.htm
Mannen som gav Marsliden både röst och kraft
Den 2 april år 1900 föddes en oäkting i Björklinge, Tierps kommun. Han fick heta Bernhard. Gossens mor Selma Bolin blev aldrig gift med Bernhards far Johan Olsson, som var yngste sonen i den familj i vilken hon arbetade som piga. I stället fick hon lämna sitt arbete, överlåta skötseln av barnet till sina föräldrar och söka ny tjänst.
Morfadern Erik arbetade som kusk och försörjde Tierp med den dagliga leveransen brev och mormodern Johanna var dotter till en lärare i socknen och ansågs beläst. Hon inpräntade läs- och skrivkunskap i sitt barnbarn och med tiden hjälpte Bernhard sin inte lika läskunnige morfar med postutdelningen.
Selma träffade en statare, en lantarbetare på ett gods, under sin tjänst som bondpiga och gifte sig med honom. De flyttade fem kilometer bort till en statarbostad i Strömsberg, som tillhörde samma bruk de båda tidigare varit anställda på.
Johan Nordh adopterade den unge Bernhard, vilken bodde kvar hos morföräldrarna till dess han var sju år, och sedan flyttade han till sin mor. De inte längre helt nygifta hade då hunnit flytta ännu en gång och bosatt sig närmare Strömsberg. Det var vanligt att statare ofta flyttade. Kontrakten de skrev med godsägaren gällde vanligen ett år och den största delen lön, stat, fick de i natura. Boendet löstes ofta med statarlängor, där förhållandena kunde vara mycket dåliga, eller i en- till flerfamiljshus.
Eftersom statarna inte fick hela lönen kontant var det också vanligt att de skuldsatte sig vid inköp av förnödenheter på gårdens butik. Det gjorde att kvinnorna, som normalt för tiden var hemmafruar och skötte barn och hushållssysslor, tvingades ut i lönearbete på bruket. I praktiken blev många statarfamiljer livegna på de gårdar där de var anställda.
Efter konfirmationen fick Bernhard anställning vid ett gjuteri men stannade inte länge utan provade sig fram mellan olika arbetsplatser. När rallarna kom 1917 för att bygga järnväg mellan Strömsberg och Tierp tog Bernhard anställning och där mötte han sin mentor, Arthur Höglund, rallarbas och aktiv inom arbetarrörelsen. Höglund gjorde djupt intryck på Bernhard.
År 1918 byggdes räls i Dannemora och Bernhard gjorde sig ovän med arbetsledningen eftersom han sålde tidningarna Syndikalisten, Stormklockan och Brand, samt deltog i strejker.
Syndikalisterna strävar efter att förverkliga den frihetliga socialismen och utjämna samhällsklasserna, bland annat genom ett gemensamt ägande och förvaltande av produktionsmedlen.
Upptakten till Syndikalisterna var storstrejken år 1909, då SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) genom lockout försökte tvinga fram lönesänkningar på vissa arbetsplatser på grund av den pågående lågkonjunkturen. Arbetarna och facken svarade med en massiv strejk där endast sjukvård och andra samhällsnödvändiga funktioner var undantagna. Strejken varade i tre månader innan SAF hävde den sista lockouten.
Utvandringen från Sverige var hög under tiden för strejken. Det rådde Amerikafeber och kulmen varade mellan 1865, efter ett antal år mycket dålig skörd, och fram till 1930. Miljontals brev hem till Sverige skönskrev det nya landet. Klippt från en dagbok från 1866: ”Det är gruvligt vad Sverige är obetydligt mot utlandet i alla avseenden, i synnerhet Småland.”
Sin anställning återfick Bernhard inte efter strejken och på hösten tog han därför anställning i Häggenås, Jämtland. Det var hans första kontakt med fjällvärlden. En längtan efter äventyr grep honom och efter en tids vägluffande och kortvariga anställningar längre söderut återvände han till Jämtlands fjällvärld för att bli björnjägare. I den självbyggda kojan han byggt sig slog sjukdom till och endast tack vare omsorgerna från en vänlig fäbodjänta fick Bernhard behålla livet. Han återvände till Tierp för att vila upp sig. Än en gång försörjde han sig på ströjobb och en olyckshändelse i Närke gjorde hans ena arm svårt skadad.
I Vendel kom han i kontakt med en skollärare som uppmuntrade honom att skriva. Mormodern Johanna hade tjatat på Bernhard om vikten av att läsa. En pojke som du, hade hon sagt, kan bara klättra på samhällsstegen genom läsning. Sedan hade hon pekat på biblioteket där skönlitterära verk stod och väntade på honom.
Med också skollärarens stöd i ryggen började Bernhard Nordh skriva, nu bosatt i Uppsala. Han gick också en kurs i stenografi samt brevkurs i både engelska och svenska. Han var väl medveten om att Moa Martinsson, Jan Fridegård och Ivar Lo Johansson redan skildrat det han upplevt som lantarbetare, bruksanställd och statare och att de dessutom gjorde det mycket skickligt. I stället lät han sig inspireras av Jack London. Hundratals noveller flödade ur honom och de handlade främst om livet i landsbygden och i fjällen.
Under en resa till Vilhelmina samlade han material till de kommande romanerna han bestämt sig för att skriva. Han vandrade mycket, samtalade med familjer och lät dem berätta själva om hur livet tedde sig för nybyggarna. Den åldrade Jonas Larsson, en av Lars Pålssons söner och på bilden spelande psalmodikon, berättade många av de minnen som senare blev Nordhs böcker. På underlag av Marslidenbornas berättelser och dåtidens utsyningsdokument växte hans förståelse för tillblivelsen av fjällbyn och de första uppodlingarna fram. 
Inte många ägodelar hade Bernhard med sig under sina resor i fjälltrakten. En kaffekanna, en stekpanna, lite salt och mjöl. Det var äventyret och slitet han ville skildra, realistiskt, inte livet hos någon med makt och medel.
Sedan träffade han Helga från Dalarna och med henne gifte han sig år 1932. De fick tre barn och i det fattiga Sverige lyckades Bernhard försörja sin ännu växande familj med sitt författarskap samt som medarbetare på en tidning.
1936 gav han ut sin första roman, Jorden är god. Året efter kom hans verkliga genombrott I Marsfjällets skugga och den följdes året därpå av Fjällfolk.
När Bernhard förstod att livsvillkoren i Marsliden inte förbättrats avsevärt sedan första generationens nybyggare, om vilka han författat, inledde han ett samarbete med tidningen Folket i Bild. Målet var en insamling till ett kraftverk i Marsliden. Det lyckades och snart stod kraftverket färdigt. Dessvärre förstördes det av vårfloden och en ny insamling tog vid. 1943 invigdes det nya kraftverket, beläget vid Ropenbäcken, av LO:s ordförande August Lindberg och det försörjde Marsliden med ström i 15 år.
Sammanlagt blev det 28 romaner och en uppsjö noveller. I över fem decennier underhöll Bernhard Nordh sin position som en av Sveriges mest lästa folkförfattare.
Dieter Mandl, född i Österrike i ett beläst hem, bestämde sig för att flytta till Sverige efter att han fängslats av Nordhs starka och målande beskrivningar. Hans önskan slog in 1961. Trots att han reste i Nordhs spår och utforskade platser han läst om i de många böckerna lyckades han aldrig få träffa författaren i person.
I augusti 1972 avled Bernhard Nordh i Uppsala.
”Jag fick aldrig säga till honom ”det var faktiskt du som gjorde att jag kom till Sverige. Det var du som drog mej hit och du som förändrade mitt liv i grunden! Jag skulle ju bli arkitekt i Österrike och leva där och inte här! Men du ska veta att jag inte ångrar en endaste sekund att jag följde ditt rop!””
Dieter Mandl
vitterlek 