Ess och en stuga i skogen

”Skulle du kunna bo i en enkel timmerstuga långt ute i skogen för en miljon kronor?” Undrade Ess där hon halvlåg i min soffa och scrollade i sin mobiltelefon. Själv satt jag vid datorn och försökte jag formulera en disposition till min nästa novell, den som låg i fragment i bakhuvudet. Jag hade börjat med blankt papper och det stirrade fortfarande hånfullt på mig med uppkäftigt blinkande markör. Det gick trögt. Jättetrögt.
”För en miljon kronor? Hur länge måste jag bo där då?”
”En vecka”, svarade Ess och tillade: ”Jag skulle inte tveka, förutsatt att det ligger vackert till. Gärna vid en fin liten sjö med brygga ut i vattnet. Kanske en kanot också, och badstrand.”
”Nä, en vecka är inte så dramatiskt”, tyckte jag, ”det kan nog snarare bli en slags semester. Om man måste hugga ved och elda i vedspis lär det bli en rätt jobbig semester. Som ett träningsläger. Bootcamp à la Carl Larsson.”
Jag noterade att hon knappt lyssnat, eftersom hon med fingrarna dansade iväg ett meddelande av något slag på mobilen hon roade sig med. ”Frågan är om man skulle sakna internetuppkopplingen”, sade jag. ”Vad tror du?”
Ess hummade till svar men det dröjde ett par sekunder innan hon lade ned telefonen på bordet.
”Vad sade du? Sakna internet?” Ekade hon frågande och fortsatte:”Nej du. Vi är alldeles för beroende av teknik och moderniteter tycker jag. Allt styrs av datorer nu för tiden. Det är skadligt för vårt samhälle. Vi blir ju helt hjälplösa om strömmen går, för då går det inte ens köpa en liter mjölk i affären.” Ess satte sig upp i soffan. Hon hade tänkt på saken ett tag och eldat upp sig över frågan. ”Det är faktiskt helt galet att vi är så beroende av ström! Min kompis berättade att hon hjälpt en afghan med tvättmaskinen. Den stackaren visste inte ens hur man startade den.”  Hon letade ord ett ögonblick. ”Det jag menar är att om ryssarna anfaller kommer afghanska bönder överleva, medan moderna svenskar dör av svält för att de inte kan handla i affärerna.”
”För att strömmen är borta?”
”Ja, för att strömmen är borta. Klipp kablarna och svenskarna dör”, triumferade hon.
Jag slog igen datorn, inget blev ändå skrivet, och reste mig för att sätta igång vattenkokaren och ta fram tepåsar. ”Är det inte bättre att se till att vi aldrig lider brist på ström i Sverige då?” Frågade jag. Ess blixtrade nästan.
”Nej, det kommer aldrig funka! Det bästa är om vi bygger ett samhälle som inte är beroende av ström. Strömmen går ju ändå ideligen. Varje höststorm slår ut den i någon del av landet och kalabalik utbryter. Om vi i stället lär alla att överleva utan moderniteter löser vi problemet.” Hon lyste upp och utbrast: ”Ett obligatoriskt träningsläger i skolan vore nåt!”
Jag log och hällde upp vatten i kopparna. Ess tonårsdotter skulle bli oerhört upprörd över förslaget. Hon var ingen campingfantast.
”Betygsgrundande?” Undrade jag och Ess nickade entusiastiskt och tog emot tekoppen jag höll fram.
”Ja, definitivt!”
”Tror du inte att värnplikten, hemvärnet och frivilligorganisationerna redan löser behovet av träning inför krissituationer? Om du är orolig kanske du skulle gå med i någon av dem?”
”Jo, kanske…” Ess tänkte på förslaget en stund, rörde runt skeden så honungen smälte och suckade lätt: ”Är inte sådant där rätt tidskrävande? Jag är inte säker på att det är kompatibelt med min vardag, liksom. Jobb, träning, barnen, deras fritidsaktiviteter, O:s grejer… Jag ser inte hur jag skulle hinna.” Den tidigare branden höll på att falna och hon skyndade sig att säga: ”Jag beundrar verkligen sådant där, verkligen, men tiden och livspusslet… Det går bara inte just nu.”

Min vän Ess

Min vän fru Ess och jag möttes en solig förmiddag över en kopp kaffe på ett närbeläget kafé.

Ess har mycket specifika krav på vad en anställning skall tillföra i hennes liv och mycket sällan är beredd att kompromissa om saken. Hon är således förhållandevis ofta vad elegantare människor vill kalla fritidsforskare och andra brukar stava ut med ett mindre glamoröst: “arbetslös”. Hon lider inte nämnvärt av sin belägenhet utan är nöjd över att få tid att spendera på sina många hobbyprojekt.  Jag är visst ett av dem.

Orsaken till vårt möte var en mycket plågsam åkomma som på sistone haft en oroväckande, ja faktiskt alarmerande tendens att drabba mig. Det börjar med att tanken försvagas till den grad att jag inte längre kan bilda en hel mening utan ångest. Sedan börjar svettningarna, främst i området kring pannans hårfäste och tinningar, men också under armarna. Det är en speciell sorts svett. Jag inbillar mig att det är så stundande ekonomisk kollaps doftar.

Därefter, i den mest allvarliga fasen, låser sig musklerna i främst bålens högst belägna extremiteter: armarna.
Då är skrivkrampen långt skriden och endast akuta insatser kan fungera prestandahöjande.

Ibland vill jag ringa larmcentralen och tigga till mig någon slags tung psykofarmaka med många roliga biverkningar, gärna hallucinatoriska eftersom det skulle bidraga med inspiration eller åtminstone palliativ skrivkrampsvård. Min andra vän, Be, som arbetar inom sjukvården, har med viss, illa dold aggressivitet i rösten avrått mig från att belasta sjukvårdens redan hårt pressade resurser i onödan. Mitt tillstånd var visst inte allvarligt nog, sade hon.
“Jo”, framhärdade jag, “för min ekonomi är detta livshotande. Jag skulle skriva mer om jag låg i respirator”.
“Vill du går det att ordna men som vän av ordning måste jag i stället rekommenderar dig att göra såsom kreativa människor gjort i alla tider.”
“Vilket är?”
“Att hålla sig borta från seriösa arbetare, särskilt sådana som ställer om sig från natt- till dagpass.”

Det avgjorde saken. Jag ringde Ess. Min avsikt var att få gnälla av mig men hon föreslog att vi skulle träffas och lyssnade inte på mina invändningar. “Vad då jobba?  Du kan ju ändå inte just nu, ingen idé att du försöker. Det lossnar säkert om du gör något annat en stund” och: “Går det inte att flytta berget till Muhammed får Muhammed dricka kaffe i stället”. Med de argumenten var det bestämt, ansåg hon.

“Varför säger man att man skall ses över en kopp kaffe”, funderade hon över sin lilla caffè latte. “Utgår man ifrån den som inbjuder, eller den som blir bjuden? Du dricker ju inte kaffe. Borde jag i sådana fall säga att vi skall ta en kopp te?”

“Jag har ingen aning”, svarade jag. Ess är något av en diplomerad pratkvarn och det är ganska behagligt att bara lyssna när tanken är ockuperad av jobbångest och stundande deadlines.

Samtalet uppehöll sig ett tag runt hur hon spenderade sina dagar med hobbyprojekten. Hon hade hemskt svårt för att tänka sig hur livet tedde sig för 8-16-arbetare. När hann de med fritid? Hon själv skulle kvävas under sådana omständigheter och det var hennes största mardröm.

“Det finns så många människor som inte har ett livsmål. Jag har till och med märkt att jag blivit, ja, vad skall jag säga, kall gentemot sådana typer. Jag förstår mig verkligen inte på falska och desorienterade människor.”

Till saken hör att Ess stämplat sig själv med ett signum, ett odiskutabelt epitet. Det epitetet är ärlig. Skulle “ärlig” en dag i ren livsleda få lust att stavas annorlunda skulle, enligt min nämnda vän, “Ess” vara ett fullständigt givet inslag i den nya bokstavskombinationen.

“Jag är öppen som en bok, det vet du. Det är min fasta övertygelse att ärlighet varar längst.”

“Det är en bra inställning”, sade jag, “så du pratar med O om allt? Det finns ju dem som aldrig visar sig utan smink och som aldrig skulle kunna gå på toaletten medan sambon borstar tänderna eller duschar.”

“Är inte sådant bara tecken på dålig stil?” insköt Ess. “Att sitta och skita medan någon borstar tänderna?”

“Så kan man ju se på det. Det är ju inget onaturligt egentligen. Djuren bajsar ju hela tiden oavsett vem som tittar på. Det är nog mer ett tecken på total tillit. Att man kan göra något sådant privat utan att skämmas, eftersom man räknar med att den andra inte tycker att man är äcklig.”

Ess rynkade på näsan. “Vi är människor, inga djur! Det var länge sedan vi klev upp ur träsken, om det nu var därifrån vi kom. Nej, bajsa får O göra i fred. Vissa hemligheter måste man få ha för varandra. Jag har inga problem med det. Man kan inte dela allt med sin man, kan man?”

Hon såg hemlighetsfull ut, som om hon hade grävt ned en skatt, ritat en karta och gömt den på ett ställe där hon visste att den aldrig skulle bli funnen. Eftersom Ess sällan kunde hålla tyst om hemligheter kom det ändå, lågt och framåtlutat:

“Som äventyret med du vet vem.”

Hon rätade på sig, doppade sin dödstrista torra trettiokronorsskorpa i latten och förde den till munnen.

“Ja, just det ja. Otrohetsaffären”, mindes jag. “Du har alltså inte berättat om det för O? Ja, då är det ju en hemlighet som heter duga.”

Ess kuttrade lite, tydligt upplivad vid minnet. “Vissa saker är bättre att hålla hemliga, för det man inte vet mår man ju inte dåligt av. Det var en engångsgrej, det där med den andre, det är ingen jag träffar mer. Det var idiotiskt och ett stundens infall.”

Jag sade inget och inte heller Ess på en stund. Hon sippade lite på sitt kaffe och tittade ut genom fönstret, det hemlighetsfulla leendet hade slocknat lite. Jag iakttog henne och drack av mitt te. Det hade kallnat. Jag gillar inte när jag råkar hälla för mycket mjölk i det heta teet, så att det kyls av för snabbt. Det är nästan omöjligt att få det rätt. En tesked, en matsked? Var går det gyllene snittet?

“Varför skulle jag berätta om det för O, som jag älskar och tänker leva med tills vi blir gamla? Det är för att skydda honom jag inte tänker berätta. Jag har gått vidare! Jag tänker glömma den där historien. Den hör inte hemma i ljuset. Den är död och begraven sedan länge. Det har ju gått nästan ett år nu. Hur tror du inte att O skulle må om jag plötsligt kom och berättade något sådant? Det vore grymt!”

Min vän stoppade ned skeden i latten och rörde kraftfullt. Det fina mjölkmönstret upplöstes i virvelströmmen.

“Jag har varit trogen i nästan 25 år, ärlig och stolt fullt ut. Jag är hans till sinne, kropp och själ. Det vet du.”

“Ja, jag vet det”, svarade jag. “Jag vet att du älskar honom djupt.” Jag hade med mig mitt inspirationsblock. Det är från Thailand och har någon slags tyg på pärmarna. Grönt, skimrande med abstrakt, snirkligt mönster. Jag tog min penna och skrev frånvarande, fyllde i kluttar och plippar här och där: 25 år.

Ess var fångad av stunden. Hon brottades med sig själv.

“Är det rimligt att man skall vara trogen hela sitt liv? Förra gången det hände berättade jag om det på en gång. Det är klart O blev besviken. Det är ju inte meningen att det skall bli så, det bara händer. Jag tycker att kärlek skall vara fri: man skall få älska vem man vill så länge ingen tar skada av det. Sex är livselixir, man blir glad och stark av sex! Det är inte rätt att tygla passion! Då lever man i en lögn!”

“Så om du inte låg med den där killen så skulle du levt i en lögn?”

“Ja, precis”, utbrast Ess.

“Men ljuger du inte för O då?”

“Jag har ju redan sagt det: vissa saker är bättre att hålla hemliga. Han skulle inte må bättre av att veta. Känslor kan komplicera relationer och kommunikation. Jag är inte perfekt, det vet jag, jag gör fel och förstår inte alltid hur andra menar. Det blir fel ibland. Men jag har accepterat det hos mig. Jag är ärlig. Stolt och ärlig! En enda livshemlighet gör väl mig inte till en lögnare, gör det?”