I Stalogubbens land

Marsviken, Sagolandet, Vilhelmina sommaren 1862.

Branden

Ovädret bröt ut just efter att Erik Nils blåste ut ljuset invid sängen och lade sig för natten. Det var som om himlen sträckt ut sin stora hand och tänkte riva upp träden med rötterna och blixtarna skar den mörka fonden som ett eldsvärd.

Grete, som redan låg i halmbädden, grep filtarna och drog dem upp under hakan.

”Vilket gräsligt oljud”, viskade hon och hennes ögonvitor skymtade ljusa i mörkret.

”Ingen fara”, tröstade Erik Nils och lade sig intill i klaffsängen. ”Sov nu.”

Grete lät sig inte övertygas. Hon hade stor respekt för åskan, det hade hon alltid haft och hennes mor hade varit likadan. ”Det är domedagen!” hade mor flämtat mer än en gång, det minns hon med skärpa. Inte hade det blivit bättre sedan Erik Nils en gång skojat med Grete om att trollen blev som vansinniga när åskan gick. Nej, utomhus ville hon inte vara om oväder bröt ut men det hände naturligtvis att hon ibland var så illa tvungen. Gud var med henne och skulle beskydda henne som den goda kristna hon var men rädd var hon ändå, till och med när hon som denna afton vistades hemmavid.

”Måtte jag inte behöva uppsöka hemlighuset”, oroades hon, ”för då blir jag antingen nedslagen av blixten eller tagen av skrömta. Jag vet inte vad som vore värst!” Det hastiga ljuset ifrån en blixt lyste genom sovkammarens enda fönster upp hennes ansikte.

”Skrömta behöver du då inte oroa dig över”, påminde Erik Nils, ”för du vet lika väl som jag att det bara är påhitt. Du får använda pottan i stället för över blixten kan vi inte styra ens om vi satte tömmar på den.” Han lade armen om henne. ”Det upphör snart. I morgon är det vackert väder igen, det säger praktikan.”

Grete var tyst en stund, precis som ovädret som efter sina rysliga svador behövde hämta andan. Snart var dock krafterna återfunna och en vind svepte in så att det skalv i huset och någonstans intill dånade åskan. Grete bleknade, satte sig käpprätt i sängen och knäppte sina valkiga kvinnohänder till försvar mot naturens övervåld mot hennes tro.

”Gode Gud”, började hon och bönföll Herren att vaka över dem en ovädersnatt som denna.

Erik Nils stämde in i ”amen” i slutet av kvällens andra bön men gjorde det mer av omtanke än något annat. Han var inte lika gudfruktig som Grete och inte heller lika vidskeplig. Hon lade sig igen. Han smekte henne över håret och hon slappnade långsamt av, trots ovädret utanför. Han log i mörkret och kunde inte hålla nycken inne:

”Men om du nu skulle råka snubbla över skrömta på väg till dass får du höra om de har en ko att låna ut. Vitterkorna är visst något extra.”

”Hyssj! Kalla inte på dem!” Mumlade hans fru. ”Kalla inte på dem!”

Erik Nils flinade så att Grete nästan kunde se det än fast hon hade ögonen slutna.

”Betänk, kära hustru, att vitterkorna aldrig sinar. Inte ens under svartvintern.”

Hon gav suckande upp och himlade lite med ögonen. Erik Nils kunde tokas ibland, så var det bara.

”Hur bär de sig åt då, kan man undra”, funderade hon därför högt. ”Fäen kanske lever av luft och aldrig behöver stillas med annat.”

Erik Nils ryckte teatraliskt på axlarna.

”Jag har ingen aning. Vi får fråga ut den första vi ser. Vi kan slänga en hink över den så att den inte hinner smita.” Bestämde han och kunde höra Grete ge ifrån sig ett ofrivilligt, nästan ljudlöst skratt genom näsan medan hon sade:

”Du är bra stollig du, gubbe.”

I skottsängen borta i andra änden av rummet rörde sig något av barnen och en ljus röst tillhörande Ida-Maria pep:

”Är det blixrar?” Hon var fyra år och hade fortfarande inte riktigt rent tal.

”Ja, lite regn och rusk bara”, försäkrade Erik Nils och tillade: ”Somna om du.”

Ida-Maria lade sig igen, stötte till sin tre år äldre bror Jonas som muttrade till utan att vakna, och drog upp lammskinnet som glidit ned. Hon gäspade stort.

”God natt, far, god natt, mor, god natt, lammen, god natt, kor.” Sedan blev det lugnt bland barnen.

”Jag tror att pojkarna skulle kunna sova om så huset for i backen”, viskade Grete förundrat.

Ett regn kom, hårt och hastigt men mattades snabbt för att till slut upphöra. Åskan fortsatte att jaga runt husknutarna som om den var en varg runt en fårhage. Grete kunde höra Erik Nils andas djupt och rytmiskt. Hon kurade ihop sig intill och han grymtade och lade armen runt hennes midja. Trygg i famnen på sin make somnade även hon.

Det blev så märkligt ljust, än fast gryningen ännu var att vänta. Det var dånet, som av stark vind eller en strid ström, som väckte den unge Erik Kristian och det var doften som trängde in genom det otäta i huset som fick honom att ana det hemska. Han reste sig ur bädden i vilken han sov ytterst och såg ut genom fönstret. Det var ladugården som brann.

”Det brinner i lagårn”, skrek han gällt av fasa, ”det brinner i lagårn!”

Erik Nils vaknade som ur en dröm men kunde inte riktigt tro vad han hörde.

”Vad sade du?” undrade han dumt, nyvaket. Sedan kom öronen i fatt honom och han spratt ur sängen som om han var en katt nedtryckt i en låda vars lock plötsligt for av.

”Vad är det du säger, pojk?” Han lät upprörd, nästan ursinnig och anklagande, men så var chocken vid ett sådant uppvaknande stor. ”Brinner lagårn?”

”Oh, gode Gud”, kved Grete och innan mer hann yttras for alla på dörren och befann sig i nattsärk och träskor ute på gården.

Elden rasade het i juninatten och brände generationers slit till aska. För ett ögonblick snuddade Erik Nils med tanken vid den första kalvningen han sett som barn men minnets fond blankades genast. Det var inte tid att vila i skorna. Värmen från lågorna fick björkarnas blad att knorra ihop sig än fast de stod på flera meters avstånd ifrån det brinnande bygget. Erik Nils såg med ens att inte mycket var att göra. Elden hade bitit sig fast och tänkte inte släppa sitt grepp förrän den ätit färdigt. Det var dessutom hett som i ett helvete och helt omöjligt att komma nära nog att släcka branden.

Den ladugården hade hans farfar rest som nybyggare på orten och nu under hans egen vård hade den fallit.

”Vi måste rädda bagarstugan”, ropade Grete, ”annars tar den också eld!”

Erik Kristian hade sprungit tillbaka till huset och väckt upp de tre yngre syskonen och drängen. Minstingen satte igång att skrälla med larmklockan och oväsendet satte igång både gårdens egen hund och grannens, som någonstans bakom skogen började skälla som besatt. Det var en överenskommelse de haft sedan Erik Nils själv varit i Erik Kristians ålder. På den tiden hade en jätte dragit runt från gård till gård i socknen och medelst mordiskt våld och bränder förstört för människorna i trakten. När den kommit från Fredrikshall till Marsviken och nått Samuelssons djupare in i viken hade ett av Samuels barn ridit som en dåre genom skogen, larmande med en koskälla, för att hämta hjälp på Erik Nils gård. Tre män från Erik Nils och lika många från Samuels gård hade till slut sänkt jätten.

Erik Kristian och de två mindre bröderna Nils och Jonas och den unge drängen Steinar, ursprungligen från Åsele socken, kom störtande från boningshuset med alla de spannar de kunde finna. Raskt kommenderade Erik Nils igång en släckningskedja, där vattnet langades från brunnen till den brinnande ladugårdens glupska lågor.

”Vi kan inte göra mycket annat än att hejda den från att ta bagarstugan”, förklarade han för pojkarna, ”så sätt igång! Var är Ida-Maria?”

Minstingen Ida-Maria var bara fyra år och lika orädd och vettlös som en höststorm men hon tog sitt arbete på fullaste allvar där hon stod på stugbron och skrällde med skällan. ”Vittra, kom!” Ropade hon och bröt således mot mors stränga förbud att tilltala vittra, ”Kom vittra, titta! Titta på elden! Nu har du det hett om örona, så spring och hämta hjälp till far min!”

Hon hade mer än en gång hade hon gjort sin mycket tålmodiga far och mor rejält förtretade med sina tilltag. Medan farfar ännu var i livet hade han varit nära att själv ta henne i upptuktning, men då hade mor Grete kommit emellan och sagt att Guds kärlek var särskilt till för barnen och dem bar därför ingen god kristen hand på.

Att Ida-Maria var påhittig och läraktig och mer okuvlig än en gråsten var egentligen inget som vare sig Grete eller Erik Nils hade något emot, så länge hon inte gjorde något farligt. Barn var barn. De skulle lära sig folkvett med tiden och den där tjocka skallen kunde säkert användas till något gott, brukade Erik Nils kärleksfullt säga och klappa flickan på pannan.

”Nils”, ropade Ida-Maria när storebror sprang förbi, ”Nils, jag vill hjälpa till med elden!” Hennes rop gick honom förbi och hon släppte koskällan till marken och sprang efter. ”Nils, stanna! Men stanna då!” Han lyssnade inte på henne och hennes ben räckte inte till när hans var så långa och snabba. I stället var det mor som kom ifatt henne innan hon hunnit fram till brunnen.

”Nej du, mitt barn, här skall du inte vara. Du har ett mycket viktigt arbete och det är att kalla på hjälp. Gå tillbaka till gården och fortsätt med det, för annars vet bara Gud hur detta elände slutar.”

Resolut snurrades Ida-Maria runt och föstes med en mild knuff bestämt tillbaka mot huset där koskällan väntade på henne. Grete påminde:

”Gör du inte ditt jobb är det ingen som gör det, trots att det är så viktigt.”

Det fick Ida-Maria att springa tillbaka till bron, för det var sant som mor sade: Det var hennes uppdrag att se till att grannskapet hörde att de var nödställda.

Därför skrällde hon med koskällan igen och igen och igen medan hunden, som tystnat en stund, ylade mot den tidiga gryningen.

Det dröjde en stund eftersom det var ett par kilometer till Samuelssons men slutligen dök en figur upp i skogen. Det var Abram Samuelsson, ynglingen i gården intill som kom hästburen och i galopp efter den lilla vägen. Erik Nils behövde inte yttra många ord för att den unge mannen skulle knyta fast det nordsvenska stoet i en rönn som växte på behörigt avstånd från lågorna och därefter ansluta sig till släckarna. Bagarstugan dröp redan av vatten för att den inte skulle falla offer för branden. De hade fått kontroll på var elden fick fäste men varje vindpust gav mer skjuts åt glöden som het sprätte iväg gnistor att antända något nytt.

Det var först när solen närmade sig zenit elden slocknat och endast en rykande hög bräder återstod. Tveksamt vände Erik Nils ryggen mot eländet och började gå mot bostadshuset. De var tvungna att få något i magen innan de kunde tänka klart igen, de hade slitit som djur med att vattna och trampa ned flammorna och med alla medel upptänkliga förhindrat en större katastrof än den som redan var. Ändå kunde han inte låta bli att vända sig om och titta en gång till på förödelsen.

Det var allt slit han kom att tänka på och minnena vältrade sig än en gång över honom. Han lät det ske. Som om Erik Nils såg sin farfar framför sig mindes han den gamles rynkiga, ärrade och solbrända händer när de rev löpet från björkarna, med vilket de tänkte laga taket till ladugården efter att årstidernas växlingar slitit upp det gamla. Han mindes arbetet med att plöja och så den stenrika marken och långsamt, år efter år, förbättra dess förutsättningar att bära foder till djuren och mat till familjen. Han kom ihåg när de kunde utöka djurbeståndet med ytterligare fyra djur tack vare att de slitit med att dränera marken bakom skogen och fått mer myrfoder. Han hade varit nio år och förälskat sig ordentligt i en av kalvarna som i spåren följt honom som en hund.

Den kalven hade varit en starkt bidragande orsak till att han tagit över efter sin far, trots att hans morbror Stig, vilken arbetade som lärare i Umeå (Lycksele? Vilhelmina?), envisats med att han, Erik Nils, hade huvudet på skaft och borde åka till stan för att studera och bli läkare eller präst eller något annat välbetalt i stället.

Mor Märta var outsägligt stolt över sin äldre bror och att Stig trodde gott om Erik Nils var något hon ofta lät höra. Om Erik Nils blev beläst och fick ett fint arbete i stan kunde han skicka pengar till gården, tyckte hon, och såg fram emot vad de extra slantarna kunde erbjuda för bekvämligheter.

Att Erik Nils skulle studera hade således varit tanken under flera av de kommande åren men sedan hade olyckligt nog Erik Nils äldre bror gått bort i tuberkulos. Han hade varit tretton år och skulle ärva gården. Det hade lamslagit dem alla och far hade åldrats synbart på kort tid. Den gård som vuxit fram ur rot och sten och ibland varsamt, ibland med våld tuktat den omkringliggande naturen stod inför utsikten att säljas av eller förfalla. Far hade sett fram emot att få lämna efter sig gården hans far före honom haft i sin ägo. Det var mer än ett arv, det var en stolthet, ett strävsamt och hederligt liv och en önskan om vidareförädling han ville lämna efter sig. Det var därför Erik Nils lagt av sig ambitionen att studera och i stället haft nöjet att få se kalvar komma till livet.

Det var svetten, tårarna, glädjen över varje liten seger till människornas fördel som Erik Nils nu kunde se tillbaka på. Allt foder hade brunnit upp och slåttern var tänkt att börja om mindre än två månader. Hann han inte med det som skulle behövas för att förbereda djurhållningen under vinterhalvåret skulle sex vuxna kor och deras kalvar svälta, och de två hästarna och fåren med. Allt strö var också borta och vissa redskap som inte ställts tillbaka i lidret var en hög med aska blott. Han skulle behöva stå tillbaka med så många andra sysslor som borde bli gjorda innan snön kom, för en ladugård var de tvungna att ha så inte djuren frös ihjäl när kylan tilltog. Sommarfähuset var eftersatt i skötseln och ett under var om det ens stod pall höststormarna som brukade föranleda vintern.

När kvällen kom stod Erik Nils och Grete på farstubron och såg ut över den hög med kol som var kvar av deras ladugård. Det var fortfarande så varmt att det steg rök ur spillrorna och Erik-Kristian och hans yngre bror Nils arbetade fortfarande med släckningen efter den omfattande branden. Jonas letade runt i askan efter sådant han kände igen, släppte ned det i en hink vatten för att kyla av det och sträckte då och då upp ett förvridet föremål till mors beskådan.

”Titta”, ropade han, ”ser du vad det är för något? Det är ju Natta-Kattas skål!” Han återvände till sin skattjakt och Grete suckade. Det var den sortens suck som vittnade om sorg, bekymmer och vetskap om att drygt jobb väntade. Hon såg mot skogen som stod tät och mörk i kvällen.

”Vi får sätta igång i morgon, redan efter mjölkningen.” Sade hon.

Erik Nils var tyst en stund. Han såg österut med tankfull min och sade stilla:

”Jag får använda virket vi förberett till utbyggnaden av huset. Jag hade hoppats på att vi skulle hinna med det under sommaren men det har ju inte funnits tid. Lika gott att det kommer till användning ändå. Jag måste antagligen ta ifrån ödegårn uppe i skogen också, för att det skall räcka till.”

Grete instämde med ett hummande. Erik Nils gjorde en gest mot gläntan:

”Jag funderar på att bygga där i stället. Det är några meter längre men det är mer lä där. Det drevade ju alltid mot dörren på vintern. Du klagade ofta på det.”

Inget mer blev sagt om saken. Alla beslut fick vänta till morgonen efter en kort och svårmodig natt.

Det var när Grete stökade undan efter morgonmålet bestående av saltad röding och potatis som saken än en gång fördes på tal.

”Jag drömde i natt”, började hon och nedsänkte disken i baljan med hett vatten, ”att otyg skulle drabba oss om vi byggde lagårn vid dungen. Hästarna sprang runt som tokiga medan elden stod i manarna.”

Erik Nils matade in mer ved i järnspisen och stängde luckan.

”Inte är det väl konstigt om du drömmer mardrömmar efter allt elände som hänt. Ingen sov gott i natt.”

”Jo”, instämde Grete, ”det är väl sant.” Hon lät inte fullt övertygad. Drömmen hade varit otäck och hon hade vaknat med känslan av att en fara nalkades dem. Hon hade skakat av sig det under morgonens göromål men det gick inte att befria sig från upplevelsen att drömmen var ett budskap. Hon visste bara inte från vem.