Historiska tolkningar

De nordiska rikena uppstår

Det svenska rikets bildande kan förklaras på flera sätt, och tidigare har man beskrivit det som en erövringsprocess där svear underkuvade götar och att denna dominans pågick under vikingatiden eller tidigare. Nu ser man Sveriges enande som en successiv utveckling mot en federation, där frågan om kungamaktens resurser var mer central. Forskare menar att etnicitet saknade relevans under vikingatiden eftersom vikingarna prioriterade en mer lokal identitet, och därför inte benämnde sig som svear och götar (Berggren och Greiff 2009, s. 57-58). De mer betydande analyserna av utvecklingen kommer ifrån Curt Weibull, Per Nyström, Thomas Lindkvist och Peter Sawyer.

Weibull menar att svearna orienterade sig mer österut fram till år 1000, och att de sedan vände sig västerut och efter politiska strider, både inom och utom landet, kunde Sverige enas och komma överens med Danmark om gränsdragningen.  Nyström skriver om hur Sverige bestod av många stammar som slöt sig samman till ett rike under en kung som svar på ett internationellt maktspel; hotet från det danska riket Hamburg. Lindkvist driver teorin att en stat inte uppstår isolerat från den ekonomiska och sociala aspekten. Han menar på att de övre samhällsklasserna som utmejslats hade intresse av fortsatta vikingafärder, men att Västeuropas försvar hade stärkts. Därför vände man intresset inåt landet vad gällde skatter, landområden och dagsverken. När kungarna valde att samarbeta med kyrkan stärktes den politiska makten och Sverige kunde slutligen enas. Sawyer framhåller enandet av Sverige som en konfliktfylld tid där götarna expanderade österut eftersom de starka danskarna dominerade västerut. Kungens samarbete med kyrkan spelade en stor roll för rikets tillblivelse (Berggren och Greiff 2009, s. 58-63).

Det är troligt att samhällsklasser tidigt uppstår till följd av människors skiftande möjligheter att tillskansa sig resurser, och därför finner jag Lindkvist historiematerialistiska tolkning rimlig. Den går också kombinera med Sawyer, som menade på att danskarna pressade på från väst och att götarna därför valde att se över sina möjligheter inåt landet, västerut. Både Lindkvist och Sawyer tar upp samarbetet med kyrkan som en maktfaktor.

Upprorsrörelser

Medeltidens bönder fann sig ibland utsatta för omild behandling av fogdarna, och fann sig stundom nödgade att protestera. Tidigare talades det om de många bondeupproren som hur beväpnade bönder ämnade jämna herrarnas gods med marken, men böndernas metoder var skiftande till både form och fason och långt ifrån alltid våldsamma. De hade främst ekonomiska motiv och riktades mot statsmakten, regionala och lokala makthavare (Berggren och Greiff 2009, s. 99-100). 1434 bröt Engelbrektsupproret ut på grund av böndernas konflikter med kungens fogdar. Engelbrekt, med dalkarlarna i hasorna, förstörde flera borgar och upproret spreds till en riksomfattande utbredning. Några tolkningar av denna händelser står Carl Grimberg, Erik Lönnroth och Per Nyström för.

Grimberg var påverkad av nationalistiska strömningar  och ur det perspektivet är Engelbrekt en hjälte som förenar stånden och landskap i ett fosterländskt uppror (Berggren och Greiff 2009, s. 101). Lönnroth är källkritisk och menade på att Engelbrektsupproret utspelas ovanpå en konflikt mellan unionskungen Erik av Pommern och Hansan. Engelbrekt representerade nämligen bergsmännen, vars ekonomiska förutsättningar drabbades av kungen Eriks krig mot Hansan. Engelbrekt avgjorde den konflikten genom att få riksrådet att säga upp sin trohet till kungen (Berggren och Greiff 2009, s. 101-102). Nyström å sin sida placerar in Engelbrekt i ett historiematerialistiskt perspektiv och åberopar förändringarna som pågick kring det feodala produktionssättet. Hansan uttryckte en internationell borgerlighet och Kalmarunionen företrädde feodalismen, menar Nyström, och menar på att Engelbrekt utnyttjades av den svenska feodaladeln. Engelbrekt företrädde alltså en samhällsklass, menar han (Berggren och Greiff 2009, s. 102).  

Analyserna är grunda och abstrakta och ger inget fundament för den händelseutveckling som leder till förstörelsen av borgar Berggren och Greiff (2009, s. 101) nämner. Min tolkning, efter sökande på Internet, är att Engelbrekt var en person som levde ett förhållandevis bra liv. Efter konflikter med kungens fogde framkastade Engelbrekt klagomål som av riksrådet fanns vara befogade. Missnöje mot kung Erik fanns i flera samhällsskikt och en rad samverkande orsaker bevisade för folket att kungen inte kunde upprätthålla lagen (Larsson  2001). Rättvisa kunde inte skipas och detta ledde till konflikteskalering och förstörelsen av borgar. Lönnroths teori att Engelbrektsupproret har att göra med Hansan är mindre troligt eftersom bergsmännen och dalkarlarna inte nödvändigtvis bekymrade sig om utrikespolitik utan bara såg till den närmaste löningen. Inte heller är det troligt att de grubblade över borgerligheten i Sverige, som Nyström föreslår. De bekymrade sig nog mest om rättvisa och den kunde inte kung Erik garantera dem.

 

Referenser

Berggren, Lars & Greiff, Mats (2009). En svensk historia från vikingatid till nutid. 2., [bearb.] uppl. Lund: Studentlitteratur.

Larsson, Lars-Olov. (2001). Engelbrekts bondeuppror. Populär Historia. 13 mars 2001 https://popularhistoria.se/sveriges-historia/medeltiden/engelbrekts-bondeuppror (Hämtad den 20/1 2019).

Periodisering av den svenska historien

Vad är periodisering och varför gör man det?

Traditionellt räknar människor år och sekel för att skapa en översiktlighet över viktiga företeelser i det egna livet och i historien, inte minst för att kunna spåra förändringar och förstå framtiden. Hur man räknar beror på exempelvis vilken kultur, klass, ålder, kön och etnicitet man tillhör, och hur viktigt vi som nation anser det vara. I samband med mottagandet av flyktingar från krigsdrabbade u-länder har åldersräkning diskuterats, eftersom hemländernas folkbokföringssystem inte utvecklats till samma nivå som västvärldens. Med ett svenskt Euro-centriskt perspektiv är det kanske lättare att förstå Romerska riket, stormaktsriket och Berlinmuren än varför Afghanistan inte räknar och identitetsmärker sina barn?  I de evärdligt många historiska skildringarna som presenteras genom varje dags globala händelser är man nödd och twingat, som biskop Brask sade en gång i tiden, att sortera intrycken. Intrycken sorteras exempelvis när makthavarna väljer ur historiens material för att lärarna skall kunna presentera ett Sverige för sina skolelever. Vilken svensk historia som lärts ut har varierat storligt genom tiderna. Det är inte lätt att som läsare av historiska skildringar veta om historiens kungar i verkligheten var goda grannar eller vettvilliga despoter, och om bönderna förtjänade åthutningar eller om de var utsatta för makthavarnas förtryck. Om man får tro många äldre historieböcker var medeltiden en mörk och dyster väntan på ljusare tider och kvinnor och barn uppfanns först under senare tid. Därför är det en styrka i En svensk historia av Berggren och Greiff (2009) att de redovisar olika perspektiv på händelseförlopp, och att de berättar om olika undervisningshistoriska modeller under 1900-talet samt redogör för sin ambition med boken.

Akten att spåra förändringarna bakåt, till alltings upprinnelse, är inte bara historikerns värv utan också vetenskapsmännens, påvens och sagoberättarnas.  Aronsson (2011, 24 f) menar på att historiens uppdrag är att ge en känsla av identitet, ramar för gemenskap och uppfattning om på vems sida man står i striderna – och varför.

Periodiseringar och motiv i En svensk historia.

De perioder Berggren och Greiff (2009, 7 ff) valt att redovisa ur det digra historiska materialet beror på vad de anser är de mest signifikanta, formgivande händelserna i vår svenska historia och vad de anser ligger till orsak för händelser i framtiden.

Bokens syfte sägs bland annat vara i rollen som ett fungerande läromedel i SO på lärarutbildningen. För att möta de kunskapsmål Skolans Skolverk ställer på grundskolans undervisning i SO har författarna därför tagit i beaktande de krav som bland annat gäller utvecklandet av ett dynamiskt tänkande, medvetandegörandet om den egna identiteten sprungen ur det gemensamma kulturarvet och orsaker till maktrelationer mellan könen (Berggren och Greiff 2009, 9 ff). Att historieundervisningen tillskrivs detta uppdrag är ingen slump, utan resultatet av politiska diskussioner, samhällsförändringar och ekonomi. Punkten rörande identitet kan vara ämnad att forma kommande generationer till en starkare sammanhållning. Berggren och Greiff (2009, 7ff) förklarar inledningsvis att det finns traditioner av historieundervisning, som allesammans har kommit i bruk i klassrummen: klassisk, objektivistisk och formalistisk. Modellers brister är att de sällan är helt applicerbara på den kantiga verkligheten, och därför försöker den fjärde, kategoriala modellen, sammanfoga de andra traditionernas styrkor vad gäller stoffurval, sammanhang, metod och elevperspektiv.  Denna modell har författarna utgått ifrån och antagit ett social- och samhällshistoriskt perspektiv för att för att göra ämnet mer begripligt och mer användbart i klassrummet. Genom att redovisa för de sociala skiktningarna, varför de uppstått och vad de inneburit berättar författarna om de historiska människorna och hur de levde. Samhällena skapas enligt Aronsson (2011, 42) av mänskliga viljor, och det är vår mänskliga vilja som låter oss forma det samhälle vi lever i. Att relatera till människorna är således en central del av det historiska studiet, anser Berggren och Greiff (2009, 11).

Det samhällshistoriska perspektivet inkluderar också historiematerialism, där författarna tar hänsyn till produktionsförhållanden och de krafter som utnyttjas och utvecklas under respektive epok. Vid periodisering organiseras det historiska materialet i kategorier utifrån en teoretisk modell. Författarnas perspektiv är därför presenterade som social-samhällshistoria och historiematerialism.  Genom att antaga dessa perspektiv föll sig historien ut i ett antal tidsåldrar med karaktäristiska kännetecken: perioden cirka 800-1100, cirka 1100-1550, cirka 1550-1750, cirka 1750-1920 och slutligen tiden efter 1920. Min metod för att verifiera författarnas periodisering består av två steg. I steg ett reducerar jag den lästa texten och sammanfattar den i en eller två meningar. Principen går ut på att komprimera meningar innehållande ett perspektivskifte och relevanta nyckelord, innehållstunga ord och termer. I steg två kategoriserar jag mina anteckningar med färger för att få en översiktsbild av bokens innehåll och uppdelning. Jag har genom att beakta färgmarkeringarna i mina anteckningar försökt spåra författarnas periodiseringsarbete.

Kapitlet om perioden 800-1100 berättar linjärt om vikingatågen och andra utvalda händelser under perioden. Ur ett historiematerialistiskt och religiöst perspektiv skildras mestadels faktorer som rör ekonomi och produktion, till exempel invasion, erövringar, handel och kolonisation. Jordbruk och djurhushållning omnämns och kan ses som produktionsfaktorer. Det är också ekonomi som driver fram en maktkoncentration runt stormännen. För att kunna få stormännens stöd valde kungen att samarbeta med kyrkan, vilket gjorde att Sverige på 1100-talet kunde enas under en kung. Ur ett social- och samhällshistoriskt perspektiv inleds kapitlet med en redogörelse för angreppet på Lindisfarne kloster, vilket daterades till år 793 och sägs vara en startpunkt för vikingatiden (Berggren och Greiff 2009, s. 17). Skriftliga underlag är inte alltid trovärdiga källor eftersom deras utsaga kan vara affektbetonad eller på annat vis korrupt. Skriftliga källor kan anses vara socialhistoria. Det råder skevhet i perspektiven, troligen därför att jordbruk är lättare att spåra och säkerställa än socialhistoriska utsagor. Periodiseringen kan antas grunda sig på åtalet 793, som återfinns i bokens del ett ur det social-samhällshistoriska perspektivet. Eftersom det inte det dominerande perspektivet motiverar det att författarna skriver cirka 800, som redovisas som tiden för kolonisation av Novgorod och inte som en startpunkt för vikingatiden.

Bokens andra del, Feodalism och statens konsolidering, är tillägnade perioden 1100-1550. Kapitlet beskriver företeelser som exempelvis Vadstena kloster och upprorsrörelser. Ur perspektivet social- och samhällshistoria samt religion skildrar författarna de sociala och samhälleliga förändringarna som utgörs av allt mer utmejslade klasskillnader, vilka kungen understödde för att få legitimitet av adeln och kyrkan. Kyrkan fick rätt till tionde, vilket kan sorteras in som en produktionsfaktor men eftersom bönderna betalade av religiösa skäl, kanske för gudstjänster, går det att se ur religiöst perspektiv. Kapitlet domineras av det systemskifte feodalismen innebar. Det skapade turbulens i samhället, vilket ledde till betydande sociala förändringar. Författarna nämner kvinnors försvagade ställning i samband med detta. Ur ett materialistiskt perspektiv nämner författarna centralmakten, Kalmarunionen, de många jordbruksteknologiska framstegen, digerdödens konsekvenser för produktionen samt handeln med Hansan. Sängledning, fullbordandet av äktenskapet, går också att se ur ett historiematerialistiskt perspektiv eftersom det säkerställde privategendomar inom släkten. Årtalet 1100 återfinns i boken och sorteras in under ett av dominerande perspektiven, religion, vilket motiverar periodiseringen.

Stormaktstiden avhandlas under perioden 1550-1750. Delen inleds med beskrivningen av den utrikespolitiska expansionen fram till 1660, provinspolitiken och den inhemska dynamiken. Det historiematerialistiska perspektivet genomsyrar bokens hela del, men särskilt det inledande kapitlet som enbart handlar om den expansionspolitik Gustav Vasa och hans efterträdare förde fram till 1660 för att stärka Sveriges, och adelns, ekonomiska och politiska makt.  Handel, jordbruksreformer och manufakturer nämns senare som ekonomiska faktorer för att stärka stormakten. Det social-och samhällshistoriska perspektivet återfinns i kapitel som avhandlar förändringar i produktionsvillkor och samhällsvillkor. Sedan Vasa införde arvsrätt berör förändringarna också samhällets elit, eftersom den politiskt valda brudens syfte nu mer än tidigare var att avla en tronarvinge. Ur ett religiöst perspektiv påverkade kyrkans inflytande över lagstiftningen medborgarnas rättsäkerhet. Det specifika årtalet 1550 återfinns inte i boktexten för den tredje delen. Periodiseringen förefaller vara godtyckligt vald men verkar vila på Gustav Vasas maktövertagande och expansiva politik samt de historiematerialistiska effekter det får.

Rubriken Från agrarsamhälle till industrisamhälle behandlar tiden mellan cirka 1750-1920 och skildrar emigrationen och människorna i det industrikapitalistiska genombrottet. Ett historiematerialistiskt perspektiv dominerar eftersom manufaktursystemet och handelskapitalism ersatte feodalismen. Författarna skildrar också hur kolonisationen av Norrland i mitten av 1700-talet skulle generera inkomster till staten. Ur ett social- och samhällshistoriskt perspektiv förändrades relationer på arbetsmarknaden och hemma med proletariseringen och kapitalismen. Årtalet 1750 återfinns i denna del av boken, och Berggren och Greiffs motiv att göra periodiseringen torde vara att kungens makt krympte och ståndsriksdagen ersattes av parlamentarism.

Delen om välfärdskapitalism behandlar tiden efter 1920 och skildrar en ekonomisk, politisk och social utveckling med följder för arbetsliv, reproduktion och sociala relationer som utspelas än idag. Delen är till största delen är skriven ur ett historiematerialistiskt perspektiv. Kungen är nu bara en symbolisk figur och Sverige har år 1917 fått sin första statsminister, Nils Edén. På fabriksgolven införs tidsmätning och arbetaren blir ett kugghjul i den stora produktionsapparaten, vilket i högsta grad rör ekonomi. 1920 inleds ett stort bostadsbyggnationsprojekt. Världskrigen återberättas ur historiematerialistiskt perspektiv med fokus på Sveriges formella neutralitet.  Ur ett social-samhälleligt perspektiv skrivs om kvinnors dubbla roll som arbetare och livmoder, och att sämre betalda tjänster inom offentlig sektor fortfarande på 2000-talet är dominerat av kvinnor. 1920-talets efterkrigstiddepression drabbade kvinnor mindre eftersom de var billiga och utbytbara. Ur ett religiöst perspektiv berättas hur LO beklagade sig över mångkulturella arbetsplatsers problem. Året 1920 återfinns i den femte delen av boken. Periodiseringen tycks motiveras av statsminister Nils Edéns tillsättning år 1917.

Andra tänkbara periodiseringar

Som helhet är En svensk historia främst skriven ur det historiematerialistiska och social-samhälleliga perspektivet, precis som författarna inledde boken med. Religionen spelar störst roll från mellan år 800-1750 och mattas därefter snabbt av. Orsaken till det tycks vara att statsmakten inte längre använder religion som ett politiskt och ekonomiskt verktyg. Skulle en periodisering göras utifrån kristendom i Sverige skulle periodiseringen kunna vara ca 800, 1000, 1370, 1520, ca 1860 och 2000. Motiven till årtalen är att asatrondominerade Norden innan kristendomens intåg.

På 800-talet reste den frankiske munken Ansgar runt i Norden och kristnade svear. Uppsala var ett asafäste när den förste kristne kungen Olof Skötkonung på 1000-talet valde Sigtuna som sin stad, vilken senare blev ett biskopsäte. Sedan fortsatte kristendomen att utvecklas i Sverige. Kloster och kyrkans tionde var frukter av kristendomens allt starkare fäste, och bidrar till att knyta ihop Sverige med övriga västeuropa. Vadstena kloster, som grundades  1370, kom att bli det största godskomplex som någonsin existerat i landet (Berggren och Greiff 2009, s. 77).

Under 1520-talet uppstod en ny politisk och religiös situation. Av ekonomiska skäl uppstod spänningar mellan adeln och kyrkan. Dessutom hade svenska kyrkomän inspirerats av Martin Luthers frammarsch i Tyskland och reformationsrörelserna började märkas av även i Sverige, vilket ledde till att latinet fasades ut ur kyrkan till förmån för svenska. När Gustav Vasa blev kung utnyttjade han situationen och beslagtog, under protester, kyrkans rikedomar för att därefter successivt bryta den katolska kyrkans makt. Den lutherska kyrkans ställning som statskyrka befästes 1595, då katolska gudstjänster förbjöds (Berggren och Greiff 2009 s. 127-129).  

Alkoholkonsumtionen under 1800-talet föranledde en stark väckelserörelse som under mitten på 1800-talet kom i konflikt med kyrkan. Det ledde till att kyrkans monopol på religionsutövande upphävdes cirka år 1860 (Berggren och Greiff 2009, s. 271, 275-276). Det dröjde till år 1951 innan religionsfrihet blev lagstadgat, och nu kunde man gå ur kyrkan utan att behöva ingå i ett annat samfund (Svenska kyrkan 2017).

Periodiseringens sista år är 2000, eftersom det var året då den svenska staten och kyrkan i det närmaste upplöstes (Svenska kyrkan 2017). Detta var också året då Bibel 2000 utkom för att erbjuda en modern kyrka ett mer passande språk.

Periodisering kan också göras utifrån migration och skulle då av praktiska skäl börja med ca 800, ca 1200, 1600,  ca 1840, ca 1945, ca 1990, 2007 och 2011.

År ca 800 rörde sig nordbor i viking i öster- och västerled. Mer rättvisande vore att nämna den migration som skedde i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka men från den tiden saknas dokumentation.

Under 1200-talet pågick handel med andra delar av Europa via det nordtyska köpmannaförbundet Hansan, vilket innebar att många tyska köpmän etablerade sig i nordiska handelsstäder (Berggren och Greiff 2009, s. 112).

Från 1550-1750 präglades Sverige av expansion, vilket innebar en stor omställning inom landet, inte minst med den växande befolkningen. Under 1600-talet etablerade bergsbruket sig som den viktigaste näringen och därför importerades kunnig arbetskraft från främst Vallonien(Berggren och Greiff 2009, s. 169). Även svedjefinnar invandrade och tog med sig nya metoder till det svenska skogsbruket (Migrationsinfo 2016).

1800-talets agrara omvandlingen i kombination med befolkningstillväxten medförde sociala probem, där många tvingades flytta till de växande städerna eller emigrera till Danmark eller Tyskland. 1840 sköt emigrationen till Nordamerika fart och eskalerade de kommande tiotals åren till något som liknade massemigration.

I början av 1900-talet infördes pass- och viseringstvång för att komma till Sverige (Migrationsinfo 2016), men i samband med andra världskrigets slut 1945 kom flyktingar från Östeuropa och Baltikum för att undkomma sina sönderslagna hemländer. En organiserad satsning ledde till arbetskraftinvandring till Sverige, inte minst från Italien. Ett bostadsområde i Göteborg kom att kallas Milano tack vare den höga andelen italienare (Berggren och Greiff 2012, s. 367). Under en lång period i anslutning till den första flyktingvågen kom människor över gränsen.

Under 1980 och i början av 1990 invandrade människor utanför Europa, inte minst från Iran och Irak och det sönderfallna Jugoslavien. Dessutom drabbades Sverige av en djup finanskris, vilket ledde till att många unga utvandrade. Inträdet i EU 1995 innebar också en ökad rörlighet inom Europa och detta lockade människor till ökad rörlighet (Migrationsinfo 2016).

2007 ansökte cirka 36 000 flyktingar om asyl, varav hälften från Irak (Berggren och Greiff 2009, s. 369). År 2011 utvandrade många svenskar, inte minst till Norge, för att arbeta. Utvandringen rörde sig också om att människor med anhöriga i andra länder återinvandrade, till exempel till Irak (Migrationsinfo 2016). Jag avslutar min periodisering där. I samband med krig, naturkatastrofer och oroligheter blir människor motiverade att flytta och fly. Tendensen kommer att fluktuera också i framtiden men möjligen att röra sig över gränser beror på mottagarländernas förda politik.

 

Referenslista

Aronsson, Peter (2011). Historia. 1. uppl. Malmö: Liber.

Berggren, Lars & Greiff, Mats (2009). En svensk historia från vikingatid till nutid. 2., [bearb.] uppl. Lund: Studentlitteratur.

Larsson, Lars-Olov. (2001). Engelbrekts bondeuppror. Populär Historia. 13 mars 2001 https://popularhistoria.se/sveriges-historia/medeltiden/engelbrekts-bondeuppror (Hämtad den 20/1 2019).

Migrationsinfo (2016). Historiskt.  Migrationsinfo.se 26 May 2016. https://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/historiskt/ (Hämtad den 20/1 2019).

Svenska kyrkan (2017). Historik. Svenska Kyrkan. 14 december 2017 https://www.svenskakyrkan.se/historik (Hämtad den 20/1 2019).

Isdraken

Isdraken av George R.R. Martin handlar om Adara, en ovanlig flicka som känner släktskap med vintern, vinterns väsen och framför allt de farliga isdrakarna. När kriget kommer och eldsdrakarna ödelägger hennes värld måste hon resa sig mot faran.

Isdraken är en fantasyroman för barn. Nikolajeva (2017, s. 21) skriver att barnlitteratur ofta följer en enkel grundhandling som går ut på att karaktären lämnar hemmet, hamnar i äventyret och sedan återvänder hem. Ett kännetecken för fantasygenren är att äventyret har mytiska element och öppnar en främmande värld för läsaren (Edström s.50). Isdraken uppvisar denna enkla grundhandling; Adara lämnar hemmet, finner isdraken och kriget, och återvänder hem till gården i slutet av berättelsen tillsammans med delar av familjen.

Holmberg (1995) hävdar att fantasygenrens lockar tack vare den verklighetsflykt berättelserna erbjuder, men också att det fantastiska är speglingar av det vardagliga sett ur annat ljus. Inledningsvis skildras huvudkaraktären Adara som dissociativ. “En gång när hon var fem hade hon trampat på en spik som legat gömd under en snödriva, och den hade gått igenom foten, men inte ens då hade Adara gråtit eller skrikit” (Martin 2016, s 18). Adaras känslokyla representeras i berättelsen av isdraken och ger boken en psykologisk dimension. Hennes inre värld kommer i konflikt med den yttre verkligheten. När kriget når dem bryr hon sig mindre om familjens säkerhet, och sin egen, än att få vara med isdraken. Det utgör också det första steget i vad Ekholm (2000) beskriver som en quest: att skydda draken som blivit hennes följeslagare. En följeslagare är ett av genrens kännetecken (Ekholm 2000). Isdraken i sin tur skyddar henne, låter henne fly från obehagliga situationer, till exempel kriget, och avkräver henne inget egentligt engagemang eller ansvar. För att komma i kontakt med draken går hon över en vad Ekholm (2000) kallar threshold, tröskel, vilken i boken utgörs av en särskilt kall plats, till exempel en grotta.

I beskrivningen av karaktärerna återfinns färgkodning, som Ekholm (2000) skriver att fantasygenren ofta använder. Adara beskrivs som blek och blåögd, med blont hår och befriad från känslor. “Vintern hade vidrört henne, lämnat sitt märke på henne och gjort henne till sin” (Martin 2016, s. 17). Hennes syskon är livliga, varma och extroverta. Färgkodningen används dock inte för att visa på vem som är ond och god, utan för att förstärka upplevelsen av att hennes familj föredrar sommaren medan Adara är annorlunda, ett “vinterbarn”.

Eftersom Adara blivit magiskt märkt av vintern har hon också fått rollen som dold monark, som Ekholm (2000) skriver om som kännetecknande för fantasylitteratur. Hon är dock ensam om vetskapen att hon är utvald:”Varje år kom isdraken tillbaka. Adara visste att det var för hennes skull” (Martin 2016, s. 36). Adara talar inte om sina upplevelser förrän i slutet av historien. Ehriander och Nilsson (Moodle) skriver om tendensen att förmildra och förminska normbrytande kvinnor i fantasy och trots att Adara är huvudpersonen i historien har hon bara en handfull repliker, och det är stark manlig dominans i berättelsen.

Adara, som genom lejonparten av boken är tyst och oberörd, kommer i kontakt med sitt känsloliv när hennes far råkar illa ut. “Heta tårar rann nerför hennes kinder, och där de föll på isdrakens rygg brände de små kratrar i frosten” (Martin 2016, s 96). Anledningen till Adaras iskyla speglas i hur hon bryter mot samhällsnormen, som ful ankunge om man använder Ekholms (2000) ord, men framför allt i relationen till hennes far. Nikolajeva (2017, s 67-68) skriver om att person mot person-konflikter är de vanligaste i barnlitteratur, eftersom det är konflikter som den unga publiken tidigt i livet stöter på. Adaras mor dog under förlossningen och hennes far klarar inte hantera förlusten, vilket också gestaltas i hur han bemöter dottern som han trots allt älskar. Nikolajeva (2017, s 65) skriver om det moraliska handlingsförloppet som förvandlar en karaktär till en mer fullständig människa och det är denna inre resa Adara genomför. Hennes känslomässiga uppvaknandet driver på händelseförloppet och leder till eukatastrof, ett upphävande av katastrofen, som Ekholm (2000) säger vara typisk för fantasylitteratur. Hon bestämmer sig för att inte fly tillsammans med draken, utan återvända och skydda sina älskade i kriget. Holmberg (1995) poängterar att fantasy är berättelser om att ta ansvar, bli en samhällsmedborgare och att välja sida i strider. Man kan därför säga att Isdraken har ett socialt budskap, precis som Kåreland (2012, s 68) säger att genren ofta har.

Miljön

Miljön spelar en central roll i berättelsen och stöttar handlingen.  “Det var ett tecken på en lång, bister vinter när isdrakarna svepte fram över nejden. Det sades att man hade sett en isdrake flyga framför månen natten då Adara föddes, och varje vinter sedan dess hade man sett den igen. Och dessa vintrar hade sannerligen varit svåra, och varje år kom våren allt senare” (Martin 2016, s 36). Att de sällsynta isdrakarna dök upp ser människorna som ett järtecken, och förstärker läsarens upplevelse av att det är något annorlunda med Adara. Att våren kom allt senare för varje år kan också tolkas som att hon med åren blir allt mer introvert och otillgänglig, men också som att isdrakarna väntade på att hon skulle inse att hon var utvald. Beskrivningarna av den frostiga naturen återspeglas i beskrivningarna av hennes väsen, som ett känslokallt “vinterbarn”, och skildringarna av de farliga, blåskimrande, istäckta drakarna återges i beskrivningarna i hennes kalla hud, blonda hår och isblå ögon.  

När kriget börjar komma för nära för att undvika att kännas vid det blir Adara rädd och flyr. “Snart skulle hennes isdrake komma till henne, och på dess rygg skulle hon rida till den ständiga vinterns land, där mäktiga snöslott och iskatedraler stod för evigt på ändlösa, vita fält, och där stillheten och tystnaden var allt” (Martin 2016, s 92). Adara vill inte hantera känslorna av förvirring, maktlöshet och rädsla, och hemfaller till att sluta sig och söka skydd hos isdraken, som också representerar hennes känslomässiga försvarsmekanismer. Hon vill vara trygg i en ordnad, lugn miljö utan kaotisk förändring; som en värld av is. I slutet dör isdraken. “[…] Och en damm som inte hade funnits där förut, en liten, stilla sjö med mycket kallt vatten. De hade försiktigt gått runt den och styrt stegen mot vägen” (Martin 2016, s. 110). Adaras förändring skildras som att hon gått från “vinter” till “sommar”, och dammens tillkomst visar på att de svårhanterade känslor som kan finnas inom människa kanske aldrig helt kan utplånas, men åtminstone begränsas till vissa uttryck.

Litteratur

Edström. Den fantastiska berättelsen. Ht-18: Moodle.

Ehriander, Helene. Nilson, Maria. (red). Ett trollspö på katedern. Att arbeta med fantasy i skolan. Ht-18:Moodle

Ekholm, Steven. 2000. Tema och motiv i fantasylitteraturen. Ht-18:Moodle

Holmberg, John Henri. 1995. Fantasy, fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Ht-18: Moodle

Kåreland, Lena. 2013. Barnboken i samhället.  Upplaga 2:1. Lund: Studentlitteratur.

Martin, George R. R. 2016. Stockholm: Natur och kultur.

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Upplaga 3:1. Lund: Studentlitteratur.

Bröderna Lejonhjärta

Berättaren

Berättarrösten i Bröderna Lejonhjärta är homodiegetisk och tillhör barnet Karl “Skorpan” Lejon, sedermera Lejonhjärta. Enligt Nikolajeva (2017, s. 235) påverkar berättarperspektivet starkt hur läsaren upplever berättelsen, och hur möjligt det blir att leva sig in i den. Bröderna Lejonhjärta inleds personligt med rader riktade till en vad Nikolajeva (2017, s. 243) kallar en dold narrat, en okänd adressat inne i texten som inte skall tolkas som läsaren: “Nu skall jag berätta om min bror” (Lindgren 1973, s. 3). Ur Karls perspektiv får vi  följa bröderna genom hjälteäventyren som utspelar sig i flera dimensioner, på platser som finns “[…] någonstans på andra sidan stjärnorna” och där det inte finns någon annan tidsuppfattning än att befinna sig i “[…] lägereldarnas och sagornas tid” (Lindgren 1973, s. 4-5).

Berättelsen är intradiegetisk; den berättas inledningsvis simultant utifrån Karls perspektiv i takt med att händelserna utspelar sig, men övergår till retrospektiv jagberättare:”Jag simmade hur bra som helst” (Lindgren 1973, s.22). Ibland är den beskrivande, kommenterande eller återgivande, som när Karl berättar om vad som stått i tidningen efter den hemska olyckan: “Men så här stod det i tidningen efteråt: En fruktansvärd eldsvåda härjade igår […]” (Lindgren 1973, s 12.). Trots att det återberättande elementet förutsätter retrospektion anser Nikolajeva (2017, s. 241-242) att begreppet “simultan” är relativt och inte behöver betyda att händelseförloppen skrivs i exakt samma ögonblick de utspelas.

Bröderna Lejonhjärta är skriven i något som påminner om dagboksform, en nära retrospektion i preteritum, och kan därför påstås vara simultant berättad. Jag-formen begränsar berättarens tillgången till information, skriver Nikolajeva (2017, s. 242) och utelämnar möjligheten till en allvetande berättare. När Jonathan blivit förlamad frågar Karl:”“Men tror du inte att det går över”, sa jag och grät. “Nej, Skorpan, det går aldrig över,” sa Jonathan. “Bara om jag kunde komma till Nangilima!”” (Lindgren 1973, s. 224). Vid ett tillfälle lämnar Karl ett hemligt meddelande till Sofia om vem han tror är Körsbärsdalens förrädare, vilket senare visar sig inte stämma. Karl i berättarposition redovisar endast vad han kan tolka utifrån sina sinnesintryck och kan således inte träda in i någon annans huvud annat än genom direkta frågor. Att Karl är den yngste visas inte minst på de många frågorna han ställer för att få kunskaper. Trots att berättelsen utspelar sig introspektivt utifrån Karls tankar och känslor, kretsar berättelsen kring den idealiserade brodern Jonathan som utgör en motpol till den självironiserande Karl. Hans ständiga närvaro eller skugga gör att Karl inte står som ensam huvudperson. Enligt Nikolajeva (2017, s. 254) gör detta att historien inte kan anses vara autodiegetisk. I likhet med Nikolajevas exempel Bullerbyns Lisa fungerar Karl som ett språkrör; han är den berättande rösten i en historia om två bröder, en rebellgrupp och deras fiender.

Det finns många sätt att påverka läsarens känslostämningar. Nikolajeva (2017, s. 237) förklarar att ett sätt att uppnå variation är att byta berättarperspektiv. I Bröderna Lejonhjärta är det Karls perspektiv som är den fasta utgångspunkten, vilken Nikolajeva (2017, s. 233) kallar perceptionssynvinkeln. Det utestänger inte att den implicita författarens åsikter återfinns överförd i texten, vilka inte nödvändigtvis behöver utgöra den verkliga författarens livshållning. Astrid Lindgren låter Jonathan föredraga ett självmord framför ett liv som förlamad. Skorpan frågar Jonathan om han skall dö ännu en gång. Han svarar:”Nej! Men det är vad jag skulle vilja. För jag kommer aldrig att kunna röra mig mer” (Lindgren 1973, s. 224). Den implicita författaren säger också att alla tyranner förr eller senare krossas (Lindgren 1973, s. 54) och att man ibland måste riskera sin säkerhet för att bevisa att man fortfarande är människa och inte “bara en liten lort” (Lindgren 1973, s. 56).  Jonathans mod och integritet fungerar som en modell för både den yngre brodern och för läsaren.

Motiv

Huvudmotiv i Bröderna Lejonhjärta är kampen mellan det onda och det goda, mellan död och liv. Det är dock i grund och botten ett religiöst, kristet, tema, vilket jag vill presentera närmare. Berättelsen inleds med en skildring av Karls plågsamma, tråkiga palliativa väntan. Han bor i kvarteret Fackelrosen tillsammans med mamma och storebror, men ligger mest i kökssoffan och hostar. Karl ser sig som svag, otillräcklig och komplexfylld:”För jag har aldrig varit annat än en ganska ful och rätt så dum och rädd kille med skeva ben och allting” (Lindgren 1973, s. 5). Karls känslor är sådant som är lätt att identifiera sig med, inte minst som barn eller tonåring när självbilden formas. Ljusglimtarna för Karl är den godhjärtade brodern Jonathans omsorger, uppmuntrande anekdoter och sagoberättande. ““Hur kan det få vara så hemskt”, frågade jag, “hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens?” “Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt”, sa Jonathan. “Jag tror att du får det härligt”” (Lindgren 1973, s. 4). Karl avgudar sin bror. Både Jonathans yttre och inre är skönt och ständigt föremål för andras beundran. När lägenheten börjar brinna räddar han livet på sin dödssjuka lillebror bara för att själv förolyckas i fallet.

Nikolajeva (2017, s.96-97) skriver att fram till urbaniseringen efter andra världskriget var en vanlig syn på barnadöd att barnet återförenades med sin Skapare vilket var positivt eftersom det slapp lidande. Detta präglade också litteraturen. I Bröderna Lejonhjärta skildras å ena sidan hur ledsen Karl är över att hans bror är död, men också en otålighet. Karl kan knappt vänta på att få dö, för att få återförenas med brodern i Nangijala, som Jonathan berättat så mycket om. Det skiljer sig starkt från jordelivet, och saknar den sortens tristess, sjukdom och misär som Karl är så van. Döden öppnar den magiska portal som är ett kriterium för att få vara en fantasy. Snart befinner sig båda barnen i en annan verklighet, Nangijala, från vilken man inte kan se Jordstjärnan och som inte kan nås om man inte kan flyga mellan himlarna precis som Sofias duvor (Lindgren 1973, s. 43-44). Den sjuke Karl får också i detta Nangijala vara frisk, stark och duglig och han är förundrad över att han plötsligt fått allt han önskat sig.

Nangijala har tilldelats vissa egenskaper som ofta tillskrivs himmelriket: sjukdom och lidande upphör, och tiden likaså för i Nangijala är det alltid “lägereldarnas och sagornas tid” (Lindgren 1973, s.5). Det visar sig snart att allt inte är paradisiskt i Nangijala, men med Jonathan tänds hoppet om att en gång för alla strida ned mörkret och ondskan som fått fäste där, i en dal bortom deras egen. “‘Jonathan, vår frälserman’ sjunger di om, för han ska befria Törnrosdalen, tror di, och det tror jag också” (Lindgren 1973, s. 113). Här uppstår inte problem med temat kamp mellan ont och gott, men väl med temat kristendom. I Bibelns himmelrike finns det ingen ondska, vilket gör att berättelsen inte utan svårighet går att applicera på ett kristet perspektiv. Det finns gott om bibliska referenser att undersöka närmare. Sofia, en kvinna som bor i deras by Törnrosdalen, kallas duvdrottningen eftersom hon kan skicka duvor “genom alla himlar”. När syndafloden sköljt över världen och Noa önskar veta om vattnet runnit undan sänder han ut en duva (Svenska Bibelsällskapet). I stället för en syndaflod räds Karl Karmafallet, som störtar rakt ned i avgrunden. Jonathan riskerar sitt liv för att rädda en fiendesoldat därur, men Karl som har mer mänskliga sidor avslöjar förrädaren Jossi och tvingas bevittna hur denne försöker fly vattenvägen och drunknar. “Vi såg honom komma upp en gång på toppen av en våg. Sen sjönk han igen. Och vi såg honom inte mer” (Lindgren 1973, s. 200). Nangijala tycks vara en plats för de sista prövningarna innan den slutliga sorteringen sker, även den i samband med döden.

Jonathan har målat upp det sant paradisiska Nangilima för sin bror: “Men Jonathan sa att i Nangilima var det ingen grym sagotid utan en glad, en som var full av lekar” (Lindgren 1973, s. 221). Nangilima är således det paradis Karl först trodde att Nangijala var, och det går bara att gissa att krigiska själar som Jossi och mörkrets furste Tengil inte beviljas tillträde ditin. Tengil kommer ifrån Karmanjaka, en plats bebodd av vidunder och belägen bortom de Uråldriga Bergens Berg bortom de Uråldriga Flodernas Flod. Hans grymhet vet ingen gräns och inte ens Jonathan vet varför han är så ond. “Jag vet inte varför han måste ödelägga allt som finns. Det bara är så” (Lindgren 1973, s.49).

Om Jorden är jordelivet, Nangijala en prövningarnas plats, till exempel skärselden eller syndafloden och Nangilima är det sanna paradiset innebär det att Karmanjaka är helvetet. Som den frälserman Jonathan visar sig vara dräper han både Tengil och den eldsprutande draken Katla och befriar Nangijala från sitt mörker. Det sker dock inte utan att han själv blir dödligt sårad. Det finns paralleller mellan hur Jesus sägs dö i solidaritet med människan, hon som på mänskligt vis förråder, hatar och sänder eld över världen. Han kan dock inte nå paradiset utan hjälp av lillebror, som svarar för berättelsens rädsla och svaghet. Karl lånar kraft av Jonathan:”Men när vi hade stigit till häst, och jag satt där med armarna om livet på Jonathan och med pannan lutad mot hans rygg, då var det som om lite styrka från honom strömmade över i mig, och jag var inte så rädd mer” (Lindgren 1973, s. 187). Viljan att tjäna Jonathan, och vara hans avbild, gör att han bär brodern på ryggen och hoppar över stupet för att tillsammans kunna nå Nangilima.

Litteratur

Lindgren, Astrid. 1973. Bröderna Lejonhjärta. Stockholm: Rabén & Sjögren. Upplaga 6:3.

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Lund: studentlitteratur. Upplaga 3:1.  

Svenska Bibelsällskapet. Bibeln online, 1 Mos 6:5-8:22. http://www.bibeln.se/ Hämtat den 30 oktober 2018.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Ödesryttarna: Jorvik kallar är en fantasy som handlar om hur Lisa och hennes far flyttar till ön Jorvik någonstans mellan Storbritannien, Island och Norge. Lisas mamma dog i en ridolycka ett par år tidigare och sedan dess har inte Lisa närmat sig hästar överhuvudtaget. Jorvik är dock känt för sina hästar, och snart är Lisa engagerad i det anrika Jorviksstallet i vilket hon funnit hästen som återkommer i hennes drömmar: en med blå man. Den tillhör en legendarisk och ovanlig ras som kallas starbreed, och är en av stallets fyra starbreeds vars ryttare också blir Lisas bästa vänner. Snart visar det sig att de fyra utgör Ödesryttarna och bär på magiska krafter. De är de enda som kan bekämpa den ondska som hotar att förgöra Jorvik.

Huvudtemat är det onda mot det goda och det onda representeras framför allt av Dark Core-teamet med mr Sands i ledningen, vars generaler i skepnad av tonårsflickorna Jessica och Sabine skickas ut för att förgöra och korrumpera Ödesryttarnas hästar. Det är ur dem de goda Ödesryttarna hämtar sina magiska krafter.

Berättaren är allvetande och berättelsen är skriven i presens i tredje person, framför allt ur Lisas perspektiv. Den berättas sekventiellt ur de andra karaktärernas ögon.

Genus är liktydigt med det sociala könet enligt modern forskning, och utgör en ordnande funktion som fostrar in människor i könsroller. Dessa roller återfinns ofta i litteraturen och andra kulturyttringar. Boken Ödesryttarna:Jorvik kallar bygger på Star Stable Online, som är ett datorspel som handlar om ridsport och hästskötsel. Det lanserades som en beställningsprodukt från en bokklubb och i stället för att skapa ett renodlat hästspel ville man göra något annorlunda. Resultatet beskrivs som “Harry Potter möter hästar” (Karabuda 2017).  Majoriteten som spelar datorspelet är flickor och boken om Ödesryttarna domineras av kvinnliga huvudkaraktärer, som också ses tillsammans med sina hästar på bokens omslag. Kåreland (2013 s. 37) skriver att flickor läser fler böcker än pojkar, och därför utgör en stark målgrupp. Att spelets logotyp också återfinns på bokomslaget bidrar inte otänkbart till spridningen av böckerna till spelare som kanske inte normalt är intresserade av litteratur.

Huvudkaraktären är Lisa, som tragiskt förlorat sin mor i en olycka och nu lever med sin ensamstående far. Kåreland (2013, s. 89) beskriver hur chic lit fokuserar på de kvinnliga karaktärernas gemenskap och känsloliv på ett ibland klichéartat vis. Författaren till Ödesryttarna skildrar exempelvis hur Lisa känslomässigt plågas av förlusten av modern, men går inte närmare in på hur det påverkat hennes far, deras relation och om bristen på en kvinnlig förebild givit följder vad gäller hennes personliga utveckling. Fadern, Carl, beskrivs enbart utifrån händelser och Lisas känslor, och fasas ut så snart de kommit till Jorvik eftersom han arbetar så mycket. Han återfinns i ett kursiverat stycke under vilket han blir nedslagen av mr Sands hejdukar och därefter försvinner ur historien. Det dröjer tio kapitel innan Lisa börjar fundera på om något hänt honom, eftersom det överskuggas av att två av hästarna råkar illa ut. Också skolmiljön är knapphändigt beskriven trots att den dominerar skolungdomars vardag. Kåreland (2013, s. 66, 24-25)  menar att ungdomsboken ofta avspeglar vuxenlivet som tråkigt, medan barndomen är idealiserad med inslag av magi och författarens minnen. I Ödesryttarna saknar lärarna karaktärsbeskrivningar och skildras bara utifrån händelser: “Läraren tittar upp och hyschar” och “Hon ropar till och får ännu en blick från läraren” (Dahlgren 2018, s. 214). Skolan presenteras som något negativt som avhåller Ödesryttarna från att vistas i stallet. Skolmiljön fungerar framförallt som en fond mot vilken flickornas relation och händelser lyfts fram, till exempel när Alex, Lisa och Linda upptäcker att Anne är försvunnen och bestämmer sig för att göra upp en plan för att undersöka Dark Core närmare (Dahlgren 2018, s. 203-204).  Att kamraterna är viktigare än fadern är något som Kåreland (2013, s. 63) menar är typiskt för den moderna ungdomsboken, som arbetar med identitet utifrån den sociala kontexten. Det påminner också mycket om hur äldre tiders flickböcker prioriterar de närstående, i detta fall vännerna och hästarna, framför mer ytliga bekantskaper (Andræ 2005, s. 275).

Trots att Ödesryttarna fokuserar på relationer och känslor drivs handlingen framåt av händelser, vilket gör den till en intressant blandning mellan den traditionellt typiska flickboken och den den typiska pojkboken från första hälften av 1900-talet (Kåreland 2013, s. 50). Enligt en studie visar sig unga läsare föredra hjältemod och äventyr, där karaktärerna påminner om dem själva vad gäller kön. Flickorna vill läsa om äventyr i intimsfären hem och skola, medan pojkar föredrar våghalsiga manliga karaktärer (Kåreland 2005, s. 182-183). Miljön skall vara verklighetstrogen och karaktärerna ensidiga, där det goda slutligen segrar (Kåreland 2013, s. 90). Andra studier visar på att läsningen med åldern blir mer varierad och genusöverskridande (Brink 2005, s. 182).

Ödesryttarna är inte utpräglat norm- eller könsöverskridande, men fyller den unga läsarens behov av ensidigt gott mot ont i en relativt verklighetstrogen, om än magisk, miljö. Ett normbrytande element är Herman, som är stallets ägare och bekant med den magiska värld Jorvik döljer för oinvigda. Hans bidrag påminner om Bröderna Lejonhjärtas Sofia, som stöttar Jonathan och Skorpan med kunskaper och mat. Herman är Ödesryttarnas informatör som bakar kakor att bjuda flickorna på. Enligt Nikolajeva (2017, s. 93) står mat i barnboken för sex, liv och urmoderns omsorger. Herman kan på så vis representera bokens mamma, den som Lisa saknar; hon som skyddar, förklarar och föder. Motsatsen till flickorna och Herman är mr Sands, som är ond och korrumperad och får drag av djävulen: “Under de senaste århundradena har han haft många namn, men just nu kallas han John Sands” (Dahlgren 2018, s. 96). Han har makt att förgöra Jorvik, de magiska starbreeds och skapa kaos. I sin tjänst har han två tonårsflickor, som också de tycks ha omänskliga egenskaper. Anne hittar Jessica i boxen där hennes häst ligger livlös. “Det är så mörkt i boxen. Som om Jessica sugit åt sig allt ljus”(Dahlgren 2018, s. 173). De korrupta flickorna jämförs med spindlar, rovdjur och beskrivs som skenheliga och osympatiska. Utöver detta ges de mer klassiskt feminina egenskaper som att vara välvårdade, artiga och att trivas framför kameran. Deras karaktärsdrag skiljer sig inte mycket från skildringar av mobbare i annan litteratur.

Kåreland och Lindh-Munther (2005, s 126-127) menar på att könsöverskridande karaktärer kan skapa förvirring hos den unga läsaren, men att det samtidigt är viktigt att visa på maktrelationer i samhället samt vilka positioner de själva kan antaga. De onda flickorna står i beroende till mr Sands, som är den som ger order och instruktioner. Ödesryttarna är beroende av Hermans kunskaper för att kunna rädda Jorvik. Trots detta är det flickorna som har möjlighet att påverka händelseförloppen. Herman kan inte rida till Jorviks undsättning, de onda flickorna kan inte driva kriget på egen hand eftersom de inte har ekonomiska medel eller tillräcklig makt och bara Lisa kan rädda sin far eftersom ingen annan i boken är ordentligt bekant eller intresserad av honom. Ödesryttarna: Jorvik kallar är inte fundamentalt normbrytande, men den speglar ändå vikten av att samarbeta för att nå sina mål och det är ett ideal så gott som något. Huruvida Ödesryttarna lyckas med sitt uppdrag återstår att se, eftersom det öppna slutet och dåligt sammanknutna intriger tydligt skvallrar om en fortsättning.

 

Litteratur

Andræ, Marika. 2005. Att vara två. Romantik för flickor och pojkar i bokserien om Eva och Adam. I Kåreland, Lena. (red). 2005.  Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Stockholm: Natur och kultur. (253-284).

Brink, Lars. 2005. Välja bok. Läspreferenser hos en grupp barn under år 1-3 och i år 6.  I Kåreland, Lena. (red). 2005. Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Stockholm: Natur och kultur. (181-202).

Dahlgren, Helena. 2018. Ödesryttarna: Jorvik kallar. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Kåreland, Lena. 2013. Barnboken i samhället.  Upplaga 2:1. Lund: Studentlitteratur.

Kåreland, Lena. Lindh-Munther, Agneta. 2005. (S)könlitteraturen i förskolan. I Kåreland, Lena. (red). 2005.  Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Stockholm: Natur och kultur. (113-154).

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Upplaga 3:1. Lund: Studentlitteratur.

Övrigt

Karabuda, Effie. 2017. Svenska Star Stable hästsuccén som spelbranschen glömmer bort. Aftonbladet. 3 november 2017.   https://spela.aftonbladet.se/2017/11/svenska-star-stable-hastsuccen-som-spelbranschen-glommer-bort/ Hämtat den 10 november 2018.

 

Mitt hjärta är som en penna i din hand

”Mitt hjärta är som en penna i din hand, du är skälet till min glädje och melankoli. Vad vill jag – utom det du vill? Vad ser jag  – utom det du visar? Du får att växa ur mig en törne eller en ros; nu doftar jag rosor och nu plockar jag törnen. Om du håller mig så, är jag sådan; ville du ha mig på annat sätt, vore jag annan. ” Rumi

Texten är skriven av poeten och den sufiska mystikern Jalal al-din Rumi på 1200-talet och kommer ifrån sufismens vishetslitteratur.

Texten handlar om en innerlig och total tillhörighet med Gud, den ursprungliga källan till klarsyn och sanning och som presenterar omvärlden såväl den inre världen.  Ingenting är, utom Gud och Gud är kärlek. Om man renar sitt sinne från allt som inte är Gud når man stadiet av ett helt öppet medvetande.

Gud fyller människan med känslor och upplevelser och har makten att forma människan efter sitt tycke. Människan växer under Guds hand som rosen eller törnen växer på busken. Man blir det Gud vill att man skall bli.

Det är en till synes frivillig kapitulation och kärleksförklaring från Rumi, eller läsaren som tolkar sig som subjektet, adresserad till skaparen. Anhängare av tasawwuf eller muslimer eller religiösa med andra trosuppfattningar kan läsa texten och njuta av den, eller så läser man den för sin poetiska behållning.

Dervischerna, sufier, eftersträvar en djup och personlig kontakt med Gud och söker den gudomliga kärleken och dess uppenbarelser. De har öppnat sig för Guds närvaro. Orden: ”Vad vill jag- utom det du vill? Vad ser jag-utom det du visar?” visar på en tro att Gud finns både i den inre och i den yttre världen och att Han är sanningen.

”Om du håller mig så, är jag sådan; ville du ha mig på annat sätt, vore jag annan. ” Detta uttrycker en önskan om att få vara Hans redskap, Hans att forma efter en gudomlig vilja.

Som icketroende går det dock att läsa in annat i texten. Den går att se enbart utifrån kärleksbudet och sitt poetiska innehåll: ”Mitt hjärta är som en penna i din hand, du är skälet till min glädje och melankoli.” Kan tyda på att man är djupt uppfylld av känslor man inte riktigt kan styra över. Det är inte nödvändigt att tolka texten religiöst.

Det finns också en möjlighet att tolka dikten som brist på friheten att vara självständig från en gud eller från en kraftfull och överskuggande kärlek.

Språket är poetiskt och inte exakt och rymmer liknelser med en ros. Att använda en ros och dess törnen är ett klassiskt och tydligt bildspråk som är svårt att missförstå; den ljuva synen av en ros och dess berusande doft är ofta förknippat med kärlek. Törnen beskriver hur svår kärleken och livet kan vara. Strofen ”Om du håller mig så, är jag sådan” ger bilden av trygghet, som när man håller ett barn eller en älskad.