I Stalogubbens land

Marsviken, Sagolandet, Vilhelmina sommaren 1862.

Branden

Ovädret bröt ut just efter att Erik Nils blåste ut ljuset invid sängen och lade sig för natten. Det var som om himlen sträckt ut sin stora hand och tänkte riva upp träden med rötterna och blixtarna skar den mörka fonden som ett eldsvärd.

Grete, som redan låg i halmbädden, grep filtarna och drog dem upp under hakan.

”Vilket gräsligt oljud”, viskade hon och hennes ögonvitor skymtade ljusa i mörkret.

”Ingen fara”, tröstade Erik Nils och lade sig intill i klaffsängen. ”Sov nu.”

Grete lät sig inte övertygas. Hon hade stor respekt för åskan, det hade hon alltid haft och hennes mor hade varit likadan. ”Det är domedagen!” hade mor flämtat mer än en gång, det minns hon med skärpa. Inte hade det blivit bättre sedan Erik Nils en gång skojat med Grete om att trollen blev som vansinniga när åskan gick. Nej, utomhus ville hon inte vara om oväder bröt ut men det hände naturligtvis att hon ibland var så illa tvungen. Gud var med henne och skulle beskydda henne som den goda kristna hon var men rädd var hon ändå, till och med när hon som denna afton vistades hemmavid.

”Måtte jag inte behöva uppsöka hemlighuset”, oroades hon, ”för då blir jag antingen nedslagen av blixten eller tagen av skrömta. Jag vet inte vad som vore värst!” Det hastiga ljuset ifrån en blixt lyste genom sovkammarens enda fönster upp hennes ansikte.

”Skrömta behöver du då inte oroa dig över”, påminde Erik Nils, ”för du vet lika väl som jag att det bara är påhitt. Du får använda pottan i stället för över blixten kan vi inte styra ens om vi satte tömmar på den.” Han lade armen om henne. ”Det upphör snart. I morgon är det vackert väder igen, det säger praktikan.”

Grete var tyst en stund, precis som ovädret som efter sina rysliga svador behövde hämta andan. Snart var dock krafterna återfunna och en vind svepte in så att det skalv i huset och någonstans intill dånade åskan. Grete bleknade, satte sig käpprätt i sängen och knäppte sina valkiga kvinnohänder till försvar mot naturens övervåld mot hennes tro.

”Gode Gud”, började hon och bönföll Herren att vaka över dem en ovädersnatt som denna.

Erik Nils stämde in i ”amen” i slutet av kvällens andra bön men gjorde det mer av omtanke än något annat. Han var inte lika gudfruktig som Grete och inte heller lika vidskeplig. Hon lade sig igen. Han smekte henne över håret och hon slappnade långsamt av, trots ovädret utanför. Han log i mörkret och kunde inte hålla nycken inne:

”Men om du nu skulle råka snubbla över skrömta på väg till dass får du höra om de har en ko att låna ut. Vitterkorna är visst något extra.”

”Hyssj! Kalla inte på dem!” Mumlade hans fru. ”Kalla inte på dem!”

Erik Nils flinade så att Grete nästan kunde se det än fast hon hade ögonen slutna.

”Betänk, kära hustru, att vitterkorna aldrig sinar. Inte ens under svartvintern.”

Hon gav suckande upp och himlade lite med ögonen. Erik Nils kunde tokas ibland, så var det bara.

”Hur bär de sig åt då, kan man undra”, funderade hon därför högt. ”Fäen kanske lever av luft och aldrig behöver stillas med annat.”

Erik Nils ryckte teatraliskt på axlarna.

”Jag har ingen aning. Vi får fråga ut den första vi ser. Vi kan slänga en hink över den så att den inte hinner smita.” Bestämde han och kunde höra Grete ge ifrån sig ett ofrivilligt, nästan ljudlöst skratt genom näsan medan hon sade:

”Du är bra stollig du, gubbe.”

I skottsängen borta i andra änden av rummet rörde sig något av barnen och en ljus röst tillhörande Ida-Maria pep:

”Är det blixrar?” Hon var fyra år och hade fortfarande inte riktigt rent tal.

”Ja, lite regn och rusk bara”, försäkrade Erik Nils och tillade: ”Somna om du.”

Ida-Maria lade sig igen, stötte till sin tre år äldre bror Jonas som muttrade till utan att vakna, och drog upp lammskinnet som glidit ned. Hon gäspade stort.

”God natt, far, god natt, mor, god natt, lammen, god natt, kor.” Sedan blev det lugnt bland barnen.

”Jag tror att pojkarna skulle kunna sova om så huset for i backen”, viskade Grete förundrat.

Ett regn kom, hårt och hastigt men mattades snabbt för att till slut upphöra. Åskan fortsatte att jaga runt husknutarna som om den var en varg runt en fårhage. Grete kunde höra Erik Nils andas djupt och rytmiskt. Hon kurade ihop sig intill och han grymtade och lade armen runt hennes midja. Trygg i famnen på sin make somnade även hon.

Det blev så märkligt ljust, än fast gryningen ännu var att vänta. Det var dånet, som av stark vind eller en strid ström, som väckte den unge Erik Kristian och det var doften som trängde in genom det otäta i huset som fick honom att ana det hemska. Han reste sig ur bädden i vilken han sov ytterst och såg ut genom fönstret. Det var ladugården som brann.

”Det brinner i lagårn”, skrek han gällt av fasa, ”det brinner i lagårn!”

Erik Nils vaknade som ur en dröm men kunde inte riktigt tro vad han hörde.

”Vad sade du?” undrade han dumt, nyvaket. Sedan kom öronen i fatt honom och han spratt ur sängen som om han var en katt nedtryckt i en låda vars lock plötsligt for av.

”Vad är det du säger, pojk?” Han lät upprörd, nästan ursinnig och anklagande, men så var chocken vid ett sådant uppvaknande stor. ”Brinner lagårn?”

”Oh, gode Gud”, kved Grete och innan mer hann yttras for alla på dörren och befann sig i nattsärk och träskor ute på gården.

Elden rasade het i juninatten och brände generationers slit till aska. För ett ögonblick snuddade Erik Nils med tanken vid den första kalvningen han sett som barn men minnets fond blankades genast. Det var inte tid att vila i skorna. Värmen från lågorna fick björkarnas blad att knorra ihop sig än fast de stod på flera meters avstånd ifrån det brinnande bygget. Erik Nils såg med ens att inte mycket var att göra. Elden hade bitit sig fast och tänkte inte släppa sitt grepp förrän den ätit färdigt. Det var dessutom hett som i ett helvete och helt omöjligt att komma nära nog att släcka branden.

Den ladugården hade hans farfar rest som nybyggare på orten och nu under hans egen vård hade den fallit.

”Vi måste rädda bagarstugan”, ropade Grete, ”annars tar den också eld!”

Erik Kristian hade sprungit tillbaka till huset och väckt upp de tre yngre syskonen och drängen. Minstingen satte igång att skrälla med larmklockan och oväsendet satte igång både gårdens egen hund och grannens, som någonstans bakom skogen började skälla som besatt. Det var en överenskommelse de haft sedan Erik Nils själv varit i Erik Kristians ålder. På den tiden hade en jätte dragit runt från gård till gård i socknen och medelst mordiskt våld och bränder förstört för människorna i trakten. När den kommit från Fredrikshall till Marsviken och nått Samuelssons djupare in i viken hade ett av Samuels barn ridit som en dåre genom skogen, larmande med en koskälla, för att hämta hjälp på Erik Nils gård. Tre män från Erik Nils och lika många från Samuels gård hade till slut sänkt jätten.

Erik Kristian och de två mindre bröderna Nils och Jonas och den unge drängen Steinar, ursprungligen från Åsele socken, kom störtande från boningshuset med alla de spannar de kunde finna. Raskt kommenderade Erik Nils igång en släckningskedja, där vattnet langades från brunnen till den brinnande ladugårdens glupska lågor.

”Vi kan inte göra mycket annat än att hejda den från att ta bagarstugan”, förklarade han för pojkarna, ”så sätt igång! Var är Ida-Maria?”

Minstingen Ida-Maria var bara fyra år och lika orädd och vettlös som en höststorm men hon tog sitt arbete på fullaste allvar där hon stod på stugbron och skrällde med skällan. ”Vittra, kom!” Ropade hon och bröt således mot mors stränga förbud att tilltala vittra, ”Kom vittra, titta! Titta på elden! Nu har du det hett om örona, så spring och hämta hjälp till far min!”

Hon hade mer än en gång hade hon gjort sin mycket tålmodiga far och mor rejält förtretade med sina tilltag. Medan farfar ännu var i livet hade han varit nära att själv ta henne i upptuktning, men då hade mor Grete kommit emellan och sagt att Guds kärlek var särskilt till för barnen och dem bar därför ingen god kristen hand på.

Att Ida-Maria var påhittig och läraktig och mer okuvlig än en gråsten var egentligen inget som vare sig Grete eller Erik Nils hade något emot, så länge hon inte gjorde något farligt. Barn var barn. De skulle lära sig folkvett med tiden och den där tjocka skallen kunde säkert användas till något gott, brukade Erik Nils kärleksfullt säga och klappa flickan på pannan.

”Nils”, ropade Ida-Maria när storebror sprang förbi, ”Nils, jag vill hjälpa till med elden!” Hennes rop gick honom förbi och hon släppte koskällan till marken och sprang efter. ”Nils, stanna! Men stanna då!” Han lyssnade inte på henne och hennes ben räckte inte till när hans var så långa och snabba. I stället var det mor som kom ifatt henne innan hon hunnit fram till brunnen.

”Nej du, mitt barn, här skall du inte vara. Du har ett mycket viktigt arbete och det är att kalla på hjälp. Gå tillbaka till gården och fortsätt med det, för annars vet bara Gud hur detta elände slutar.”

Resolut snurrades Ida-Maria runt och föstes med en mild knuff bestämt tillbaka mot huset där koskällan väntade på henne. Grete påminde:

”Gör du inte ditt jobb är det ingen som gör det, trots att det är så viktigt.”

Det fick Ida-Maria att springa tillbaka till bron, för det var sant som mor sade: Det var hennes uppdrag att se till att grannskapet hörde att de var nödställda.

Därför skrällde hon med koskällan igen och igen och igen medan hunden, som tystnat en stund, ylade mot den tidiga gryningen.

Det dröjde en stund eftersom det var ett par kilometer till Samuelssons men slutligen dök en figur upp i skogen. Det var Abram Samuelsson, ynglingen i gården intill som kom hästburen och i galopp efter den lilla vägen. Erik Nils behövde inte yttra många ord för att den unge mannen skulle knyta fast det nordsvenska stoet i en rönn som växte på behörigt avstånd från lågorna och därefter ansluta sig till släckarna. Bagarstugan dröp redan av vatten för att den inte skulle falla offer för branden. De hade fått kontroll på var elden fick fäste men varje vindpust gav mer skjuts åt glöden som het sprätte iväg gnistor att antända något nytt.

Det var först när solen närmade sig zenit elden slocknat och endast en rykande hög bräder återstod. Tveksamt vände Erik Nils ryggen mot eländet och började gå mot bostadshuset. De var tvungna att få något i magen innan de kunde tänka klart igen, de hade slitit som djur med att vattna och trampa ned flammorna och med alla medel upptänkliga förhindrat en större katastrof än den som redan var. Ändå kunde han inte låta bli att vända sig om och titta en gång till på förödelsen.

Det var allt slit han kom att tänka på och minnena vältrade sig än en gång över honom. Han lät det ske. Som om Erik Nils såg sin farfar framför sig mindes han den gamles rynkiga, ärrade och solbrända händer när de rev löpet från björkarna, med vilket de tänkte laga taket till ladugården efter att årstidernas växlingar slitit upp det gamla. Han mindes arbetet med att plöja och så den stenrika marken och långsamt, år efter år, förbättra dess förutsättningar att bära foder till djuren och mat till familjen. Han kom ihåg när de kunde utöka djurbeståndet med ytterligare fyra djur tack vare att de slitit med att dränera marken bakom skogen och fått mer myrfoder. Han hade varit nio år och förälskat sig ordentligt i en av kalvarna som i spåren följt honom som en hund.

Den kalven hade varit en starkt bidragande orsak till att han tagit över efter sin far, trots att hans morbror Stig, vilken arbetade som lärare i Umeå (Lycksele? Vilhelmina?), envisats med att han, Erik Nils, hade huvudet på skaft och borde åka till stan för att studera och bli läkare eller präst eller något annat välbetalt i stället.

Mor Märta var outsägligt stolt över sin äldre bror och att Stig trodde gott om Erik Nils var något hon ofta lät höra. Om Erik Nils blev beläst och fick ett fint arbete i stan kunde han skicka pengar till gården, tyckte hon, och såg fram emot vad de extra slantarna kunde erbjuda för bekvämligheter.

Att Erik Nils skulle studera hade således varit tanken under flera av de kommande åren men sedan hade olyckligt nog Erik Nils äldre bror gått bort i tuberkulos. Han hade varit tretton år och skulle ärva gården. Det hade lamslagit dem alla och far hade åldrats synbart på kort tid. Den gård som vuxit fram ur rot och sten och ibland varsamt, ibland med våld tuktat den omkringliggande naturen stod inför utsikten att säljas av eller förfalla. Far hade sett fram emot att få lämna efter sig gården hans far före honom haft i sin ägo. Det var mer än ett arv, det var en stolthet, ett strävsamt och hederligt liv och en önskan om vidareförädling han ville lämna efter sig. Det var därför Erik Nils lagt av sig ambitionen att studera och i stället haft nöjet att få se kalvar komma till livet.

Det var svetten, tårarna, glädjen över varje liten seger till människornas fördel som Erik Nils nu kunde se tillbaka på. Allt foder hade brunnit upp och slåttern var tänkt att börja om mindre än två månader. Hann han inte med det som skulle behövas för att förbereda djurhållningen under vinterhalvåret skulle sex vuxna kor och deras kalvar svälta, och de två hästarna och fåren med. Allt strö var också borta och vissa redskap som inte ställts tillbaka i lidret var en hög med aska blott. Han skulle behöva stå tillbaka med så många andra sysslor som borde bli gjorda innan snön kom, för en ladugård var de tvungna att ha så inte djuren frös ihjäl när kylan tilltog. Sommarfähuset var eftersatt i skötseln och ett under var om det ens stod pall höststormarna som brukade föranleda vintern.

När kvällen kom stod Erik Nils och Grete på farstubron och såg ut över den hög med kol som var kvar av deras ladugård. Det var fortfarande så varmt att det steg rök ur spillrorna och Erik-Kristian och hans yngre bror Nils arbetade fortfarande med släckningen efter den omfattande branden. Jonas letade runt i askan efter sådant han kände igen, släppte ned det i en hink vatten för att kyla av det och sträckte då och då upp ett förvridet föremål till mors beskådan.

”Titta”, ropade han, ”ser du vad det är för något? Det är ju Natta-Kattas skål!” Han återvände till sin skattjakt och Grete suckade. Det var den sortens suck som vittnade om sorg, bekymmer och vetskap om att drygt jobb väntade. Hon såg mot skogen som stod tät och mörk i kvällen.

”Vi får sätta igång i morgon, redan efter mjölkningen.” Sade hon.

Erik Nils var tyst en stund. Han såg österut med tankfull min och sade stilla:

”Jag får använda virket vi förberett till utbyggnaden av huset. Jag hade hoppats på att vi skulle hinna med det under sommaren men det har ju inte funnits tid. Lika gott att det kommer till användning ändå. Jag måste antagligen ta ifrån ödegårn uppe i skogen också, för att det skall räcka till.”

Grete instämde med ett hummande. Erik Nils gjorde en gest mot gläntan:

”Jag funderar på att bygga där i stället. Det är några meter längre men det är mer lä där. Det drevade ju alltid mot dörren på vintern. Du klagade ofta på det.”

Inget mer blev sagt om saken. Alla beslut fick vänta till morgonen efter en kort och svårmodig natt.

Det var när Grete stökade undan efter morgonmålet bestående av saltad röding och potatis som saken än en gång fördes på tal.

”Jag drömde i natt”, började hon och nedsänkte disken i baljan med hett vatten, ”att otyg skulle drabba oss om vi byggde lagårn vid dungen. Hästarna sprang runt som tokiga medan elden stod i manarna.”

Erik Nils matade in mer ved i järnspisen och stängde luckan.

”Inte är det väl konstigt om du drömmer mardrömmar efter allt elände som hänt. Ingen sov gott i natt.”

”Jo”, instämde Grete, ”det är väl sant.” Hon lät inte fullt övertygad. Drömmen hade varit otäck och hon hade vaknat med känslan av att en fara nalkades dem. Hon hade skakat av sig det under morgonens göromål men det gick inte att befria sig från upplevelsen att drömmen var ett budskap. Hon visste bara inte från vem. 

Ess och en stuga i skogen

”Skulle du kunna bo i en enkel timmerstuga långt ute i skogen för en miljon kronor?” Undrade Ess där hon halvlåg i min soffa och scrollade i sin mobiltelefon. Själv satt jag vid datorn och försökte jag formulera en disposition till min nästa novell, den som låg i fragment i bakhuvudet. Jag hade börjat med blankt papper och det stirrade fortfarande hånfullt på mig med uppkäftigt blinkande markör. Det gick trögt. Jättetrögt.
”För en miljon kronor? Hur länge måste jag bo där då?”
”En vecka”, svarade Ess och tillade: ”Jag skulle inte tveka, förutsatt att det ligger vackert till. Gärna vid en fin liten sjö med brygga ut i vattnet. Kanske en kanot också, och badstrand.”
”Nä, en vecka är inte så dramatiskt”, tyckte jag, ”det kan nog snarare bli en slags semester. Om man måste hugga ved och elda i vedspis lär det bli en rätt jobbig semester. Som ett träningsläger. Bootcamp à la Carl Larsson.”
Jag noterade att hon knappt lyssnat, eftersom hon med fingrarna dansade iväg ett meddelande av något slag på mobilen hon roade sig med. ”Frågan är om man skulle sakna internetuppkopplingen”, sade jag. ”Vad tror du?”
Ess hummade till svar men det dröjde ett par sekunder innan hon lade ned telefonen på bordet.
”Vad sade du? Sakna internet?” Ekade hon frågande och fortsatte:”Nej du. Vi är alldeles för beroende av teknik och moderniteter tycker jag. Allt styrs av datorer nu för tiden. Det är skadligt för vårt samhälle. Vi blir ju helt hjälplösa om strömmen går, för då går det inte ens köpa en liter mjölk i affären.” Ess satte sig upp i soffan. Hon hade tänkt på saken ett tag och eldat upp sig över frågan. ”Det är faktiskt helt galet att vi är så beroende av ström! Min kompis berättade att hon hjälpt en afghan med tvättmaskinen. Den stackaren visste inte ens hur man startade den.”  Hon letade ord ett ögonblick. ”Det jag menar är att om ryssarna anfaller kommer afghanska bönder överleva, medan moderna svenskar dör av svält för att de inte kan handla i affärerna.”
”För att strömmen är borta?”
”Ja, för att strömmen är borta. Klipp kablarna och svenskarna dör”, triumferade hon.
Jag slog igen datorn, inget blev ändå skrivet, och reste mig för att sätta igång vattenkokaren och ta fram tepåsar. ”Är det inte bättre att se till att vi aldrig lider brist på ström i Sverige då?” Frågade jag. Ess blixtrade nästan.
”Nej, det kommer aldrig funka! Det bästa är om vi bygger ett samhälle som inte är beroende av ström. Strömmen går ju ändå ideligen. Varje höststorm slår ut den i någon del av landet och kalabalik utbryter. Om vi i stället lär alla att överleva utan moderniteter löser vi problemet.” Hon lyste upp och utbrast: ”Ett obligatoriskt träningsläger i skolan vore nåt!”
Jag log och hällde upp vatten i kopparna. Ess tonårsdotter skulle bli oerhört upprörd över förslaget. Hon var ingen campingfantast.
”Betygsgrundande?” Undrade jag och Ess nickade entusiastiskt och tog emot tekoppen jag höll fram.
”Ja, definitivt!”
”Tror du inte att värnplikten, hemvärnet och frivilligorganisationerna redan löser behovet av träning inför krissituationer? Om du är orolig kanske du skulle gå med i någon av dem?”
”Jo, kanske…” Ess tänkte på förslaget en stund, rörde runt skeden så honungen smälte och suckade lätt: ”Är inte sådant där rätt tidskrävande? Jag är inte säker på att det är kompatibelt med min vardag, liksom. Jobb, träning, barnen, deras fritidsaktiviteter, O:s grejer… Jag ser inte hur jag skulle hinna.” Den tidigare branden höll på att falna och hon skyndade sig att säga: ”Jag beundrar verkligen sådant där, verkligen, men tiden och livspusslet… Det går bara inte just nu.”

Min vän Ess

Min vän fru Ess och jag möttes en solig förmiddag över en kopp kaffe på ett närbeläget kafé.

Ess har mycket specifika krav på vad en anställning skall tillföra i hennes liv och mycket sällan är beredd att kompromissa om saken. Hon är således förhållandevis ofta vad elegantare människor vill kalla fritidsforskare och andra brukar stava ut med ett mindre glamoröst: “arbetslös”. Hon lider inte nämnvärt av sin belägenhet utan är nöjd över att få tid att spendera på sina många hobbyprojekt.  Jag är visst ett av dem.

Orsaken till vårt möte var en mycket plågsam åkomma som på sistone haft en oroväckande, ja faktiskt alarmerande tendens att drabba mig. Det börjar med att tanken försvagas till den grad att jag inte längre kan bilda en hel mening utan ångest. Sedan börjar svettningarna, främst i området kring pannans hårfäste och tinningar, men också under armarna. Det är en speciell sorts svett. Jag inbillar mig att det är så stundande ekonomisk kollaps doftar.

Därefter, i den mest allvarliga fasen, låser sig musklerna i främst bålens högst belägna extremiteter: armarna.
Då är skrivkrampen långt skriden och endast akuta insatser kan fungera prestandahöjande.

Ibland vill jag ringa larmcentralen och tigga till mig någon slags tung psykofarmaka med många roliga biverkningar, gärna hallucinatoriska eftersom det skulle bidraga med inspiration eller åtminstone palliativ skrivkrampsvård. Min andra vän, Be, som arbetar inom sjukvården, har med viss, illa dold aggressivitet i rösten avrått mig från att belasta sjukvårdens redan hårt pressade resurser i onödan. Mitt tillstånd var visst inte allvarligt nog, sade hon.
“Jo”, framhärdade jag, “för min ekonomi är detta livshotande. Jag skulle skriva mer om jag låg i respirator”.
“Vill du går det att ordna men som vän av ordning måste jag i stället rekommenderar dig att göra såsom kreativa människor gjort i alla tider.”
“Vilket är?”
“Att hålla sig borta från seriösa arbetare, särskilt sådana som ställer om sig från natt- till dagpass.”

Det avgjorde saken. Jag ringde Ess. Min avsikt var att få gnälla av mig men hon föreslog att vi skulle träffas och lyssnade inte på mina invändningar. “Vad då jobba?  Du kan ju ändå inte just nu, ingen idé att du försöker. Det lossnar säkert om du gör något annat en stund” och: “Går det inte att flytta berget till Muhammed får Muhammed dricka kaffe i stället”. Med de argumenten var det bestämt, ansåg hon.

“Varför säger man att man skall ses över en kopp kaffe”, funderade hon över sin lilla caffè latte. “Utgår man ifrån den som inbjuder, eller den som blir bjuden? Du dricker ju inte kaffe. Borde jag i sådana fall säga att vi skall ta en kopp te?”

“Jag har ingen aning”, svarade jag. Ess är något av en diplomerad pratkvarn och det är ganska behagligt att bara lyssna när tanken är ockuperad av jobbångest och stundande deadlines.

Samtalet uppehöll sig ett tag runt hur hon spenderade sina dagar med hobbyprojekten. Hon hade hemskt svårt för att tänka sig hur livet tedde sig för 8-16-arbetare. När hann de med fritid? Hon själv skulle kvävas under sådana omständigheter och det var hennes största mardröm.

“Det finns så många människor som inte har ett livsmål. Jag har till och med märkt att jag blivit, ja, vad skall jag säga, kall gentemot sådana typer. Jag förstår mig verkligen inte på falska och desorienterade människor.”

Till saken hör att Ess stämplat sig själv med ett signum, ett odiskutabelt epitet. Det epitetet är ärlig. Skulle “ärlig” en dag i ren livsleda få lust att stavas annorlunda skulle, enligt min nämnda vän, “Ess” vara ett fullständigt givet inslag i den nya bokstavskombinationen.

“Jag är öppen som en bok, det vet du. Det är min fasta övertygelse att ärlighet varar längst.”

“Det är en bra inställning”, sade jag, “så du pratar med O om allt? Det finns ju dem som aldrig visar sig utan smink och som aldrig skulle kunna gå på toaletten medan sambon borstar tänderna eller duschar.”

“Är inte sådant bara tecken på dålig stil?” insköt Ess. “Att sitta och skita medan någon borstar tänderna?”

“Så kan man ju se på det. Det är ju inget onaturligt egentligen. Djuren bajsar ju hela tiden oavsett vem som tittar på. Det är nog mer ett tecken på total tillit. Att man kan göra något sådant privat utan att skämmas, eftersom man räknar med att den andra inte tycker att man är äcklig.”

Ess rynkade på näsan. “Vi är människor, inga djur! Det var länge sedan vi klev upp ur träsken, om det nu var därifrån vi kom. Nej, bajsa får O göra i fred. Vissa hemligheter måste man få ha för varandra. Jag har inga problem med det. Man kan inte dela allt med sin man, kan man?”

Hon såg hemlighetsfull ut, som om hon hade grävt ned en skatt, ritat en karta och gömt den på ett ställe där hon visste att den aldrig skulle bli funnen. Eftersom Ess sällan kunde hålla tyst om hemligheter kom det ändå, lågt och framåtlutat:

“Som äventyret med du vet vem.”

Hon rätade på sig, doppade sin dödstrista torra trettiokronorsskorpa i latten och förde den till munnen.

“Ja, just det ja. Otrohetsaffären”, mindes jag. “Du har alltså inte berättat om det för O? Ja, då är det ju en hemlighet som heter duga.”

Ess kuttrade lite, tydligt upplivad vid minnet. “Vissa saker är bättre att hålla hemliga, för det man inte vet mår man ju inte dåligt av. Det var en engångsgrej, det där med den andre, det är ingen jag träffar mer. Det var idiotiskt och ett stundens infall.”

Jag sade inget och inte heller Ess på en stund. Hon sippade lite på sitt kaffe och tittade ut genom fönstret, det hemlighetsfulla leendet hade slocknat lite. Jag iakttog henne och drack av mitt te. Det hade kallnat. Jag gillar inte när jag råkar hälla för mycket mjölk i det heta teet, så att det kyls av för snabbt. Det är nästan omöjligt att få det rätt. En tesked, en matsked? Var går det gyllene snittet?

“Varför skulle jag berätta om det för O, som jag älskar och tänker leva med tills vi blir gamla? Det är för att skydda honom jag inte tänker berätta. Jag har gått vidare! Jag tänker glömma den där historien. Den hör inte hemma i ljuset. Den är död och begraven sedan länge. Det har ju gått nästan ett år nu. Hur tror du inte att O skulle må om jag plötsligt kom och berättade något sådant? Det vore grymt!”

Min vän stoppade ned skeden i latten och rörde kraftfullt. Det fina mjölkmönstret upplöstes i virvelströmmen.

“Jag har varit trogen i nästan 25 år, ärlig och stolt fullt ut. Jag är hans till sinne, kropp och själ. Det vet du.”

“Ja, jag vet det”, svarade jag. “Jag vet att du älskar honom djupt.” Jag hade med mig mitt inspirationsblock. Det är från Thailand och har någon slags tyg på pärmarna. Grönt, skimrande med abstrakt, snirkligt mönster. Jag tog min penna och skrev frånvarande, fyllde i kluttar och plippar här och där: 25 år.

Ess var fångad av stunden. Hon brottades med sig själv.

“Är det rimligt att man skall vara trogen hela sitt liv? Förra gången det hände berättade jag om det på en gång. Det är klart O blev besviken. Det är ju inte meningen att det skall bli så, det bara händer. Jag tycker att kärlek skall vara fri: man skall få älska vem man vill så länge ingen tar skada av det. Sex är livselixir, man blir glad och stark av sex! Det är inte rätt att tygla passion! Då lever man i en lögn!”

“Så om du inte låg med den där killen så skulle du levt i en lögn?”

“Ja, precis”, utbrast Ess.

“Men ljuger du inte för O då?”

“Jag har ju redan sagt det: vissa saker är bättre att hålla hemliga. Han skulle inte må bättre av att veta. Känslor kan komplicera relationer och kommunikation. Jag är inte perfekt, det vet jag, jag gör fel och förstår inte alltid hur andra menar. Det blir fel ibland. Men jag har accepterat det hos mig. Jag är ärlig. Stolt och ärlig! En enda livshemlighet gör väl mig inte till en lögnare, gör det?”

Hedvig Starkes och den korkade stölden

Sagor från Bornyr

Mor Signhilds äppelpajskalas var alltid en spektakulär tillställning. Det var som om varje år nödtvunget försökte överträffa det förgående och den arma själ som försökte tygla kalaset såg sig snart bli släpad på mage genom gruset efter en vagnslass skenande planeringar. Det som en gång börjat som en familjär liten tillställning med de närmaste grannarna hade urartat till en jättelik fest som drog besökare också från grannbyarna.

Det var inte alla bekväma med, det måste sägas, eftersom det i Bornyr var vida känt att Trångholmarna både var rigida och trångsynta. Det skulle aldrig falla en sund in att flytta till Trångholmen, sades det, för antingen var man född där eller så flyttade man därifrån.

De från Vildmansnäs var det bättre ställt med, tyckte mor Annhild som var syster till Signhild, för Vildmansnäsorna var lika öppensinnade, skojfriska, ärliga och arbetsföra som människorna i Bornyr och väl var väl det.

Detta års planeringar hade gått bra. Hundrafemtio äppelpajer förvarades kallt i väntan på den stora dagen och arton tunnor Hedvigs var i slutskedet av tillverkningsprocessen.  Spänt följdes festfixarnas förehavanden av förväntansfulla bybor.

Särskilt intresserade var Ursin och Alte, två män i sina bästa år och båda med håg för affärer. Herr Ursin företrädde ett tredje generationens gördelmakeri och var förvisso stolt över sitt yrkeskunnande men ville mer med livet och drömde stort.

Herr Alte var kvarnägare och såg till att tre av Bornyrs största kvarnar sköttes klanderfritt, trots att mjölnarens son var en riktig lymmel som man bäst sände till havs. Långt ut till havs.

Dessa herrar var mycket olika varandra men hade ett starkt gemensamt intresse: Hedvig Starkes.

För Ursin och Alte var inget liv ett verkligt liv utan att kvällen avslutades med att blicka ut över den sjunkande solen och höja ett glas Bränt Brus till den blossande brudens ära innan hon förnöjt lade kinden mot kudden och försvann i horisonten. Att Hedvig Starkes legendariska dryck höll prima kvalitet var essentiellt för byns välmående och att det kunde drickas riket över var ett ansvar som låg på Bornyrs axlar, eftersom Hedvig en gång levt och verkat i byn.

Denna gemensamma passion för dryckjom kunde naturligtvis, om ödet ville väl, gjort de båda herrarna till bröder över glaset. Ödet ville inte väl. Faktiskt var det just Hedvig Starkes som gjorde Ursin och Alte till bittra fiender.

Hedvig Starke hade med åren överlåtit tillverkningen på en yngre släkting och denna i sin tur till sin dotter, namngiven efter Hedvig själv.  Vid något tillfälle hade arvtagerskorna provat att tillsätta och dra ifrån ingredienser men köparnas besvikelse hade varit så kännbar när drycken smakade persika i stället för citron att de aldrig gjorde om det.

Vad som var Hedvig Starkes bästa brygd kunde således vara enkelt att enas om, men det var det inte. Somliga ansåg att mängden citron skulle vara större eller mindre än mängden solvarma apelsiner och vissa hävdade att träet under lagringen var helt avgörande. Bråk om detaljer hade bildat två falanger utöver den skara som inte kunde bry sig mindre så länge det inte smakade persika. Ursin tillhörde en sida och Alte den andra och de båda två visste med säkerhet att den andre hade fel.

Mor Signhild visste hur spottet skulle flyga men hon kunde naturligtvis inte porta vare sig Ursin eller Alte från det årliga äppelpajskalaset, trots att de bråkade så. I stället försökte hon vara så vänlig hon kunde mot dem båda, för att lätta på stämningen och göra dem mildare till sinnet.

Det kunde varit en god idé, men det var det inte. I stället hade de båda två blivit förälskade i henne.

”Säg mig”, undrade Ursin nyfiket medan han skar sig en bit äppelpaj med kaneldoft och toppade den mästerligt presenterade kakan med ett berg av luftig bländvit grädde, ”föredrar du Signhild Hedvigs som är lagrad på ek eller valnids?”

Signhild torkade upp en klick grädde som spillts på bordet och skulle just svara att det inte spelade någon större roll, så länge det inte smakade av persika, men Alte slöt upp intill henne från andra sidan och lade på sitt fat en bit äppelpaj han också.

”Oj”, sade Signhild, ”grädden är visst slut. Jag hämtar mer.” Och så försvann hon utan att herrarna märkte det.

”Ek eller valnids, säger du Ursin? Vilken märklig fråga”, sade Alte och tog en sked av sin gräddlösa kaka. ”Vi vet väl alla att Hedvigs blir bäst till både färg och smak om den förvaras på ek. Valnids är inte alls rätt träslag för lagring av sådan smakrik dryck och det är ren dårskap att ge sig in i Mörkan i sådant ärende när man kan hålla sig till säkrare och bättre ek.”

”Jag frågade inte dig, Alte”, påpekade Ursin kärvt och gned munnen torr från kaka. ”Jag tilltalade Signhild. Dessutom huggs det redan ur Valnids Mörka i andra ärenden så det argumentet är redan förlorat.”

”Och eftersom jag vet att Signhild är en mycket intelligent kvinna känner jag mig viss om att hon föredrar ek framför valnids!” Fortsatte Alte som mitt under ett samtal med båtbyggaren plötsligt sett karln falla ihop och sprattla som en fisk, emedan ögonen vändes och skummet rann ur munnen på honom. Det var det mest mardrömslika han någonsin sett och hans övertygelse om att skogen Valnids Mörka bättre brändes bort var stark. Sant var dock att inga båtar bar bättre än de som tillverkades av Mörkans trä men i Hedvigs dryckjom ville han inte ha vanvettet.

”Säg nu Signhild! Ek eller valnids?” envisades Ursin. Alte, som nyss tagit en tugga av kakan, tog ett steg fram och muttrade mellan tuggorna:

”Ek!”

”Nej, valnids ger bättre brus!” Fräste Ursin och tog ett steg framåt han också. Signhild dök upp med en skål grädde just som Alte röt kaksmulor ned i Ursins ansikte:
”Ek!”

”Valnids!”

”Valnids?” Ekade Signhild och ställde ned skålen på bordet. ”Så, gode man, nu finns det grädde också.” Utan att fråga slevade hon upp en rejäl klick på Altes fat, det han ännu höll i handen medan han stirrades ut sin allt mer triumferande opponent.

Utan att förstå det hade Signhild precis kväst herr Alte och demonstrativt spottade kvarnägaren ut det sista av tuggan äppelpaj, som plötsligt smakade bittert, på fatet och ställde det tillbaka på serveringsbordet.

”Var grädden härsken? Eller satte du kanske i halsen?” Flinade Ursin som började tro att Signhild nog höll av honom eftersom hon höll med honom.

”Jag skall nog se till att du sätter i halsen!” knep Alte av och försvann från kalaset.

Försvann den kvällen gjorde också det enda receptet på Hedvig Starkes, förvarat i bryggeriet och betraktat som mer än en helig klenod, en skatt. Att stjäla det var som att med en bar hand stjäla kärlek ur Bornyrs hjärta. I stället fanns där ett brev med ordalydelsen: ”Nu då, era dårar? Ut i Valnids med er!”

Skandalen var ett faktum.

Ett annat faktum var att herr Alte blev väl emottagen i Trångholmen, dit han reste samma natt. Inte en minut till stod han ut med att se Bornyr eller höra invånarnas tröttsamma prat om hur bra Mörkan var. De var tveklöst galna hela bunten och Signhild med. Det var ren tur som gjorde att han inte slagit sig samman med henne!

Trångholmen var inte sena att se värdet i att husera receptet på Hedvig Starkes och snart stod Alte för produktionen av den legendariska drycken. Han såg inte vitsen med att börja försiktigt, utan hade slagit på stort eftersom han hade på pränt exakt hur det skulle gå till. Dessutom hade han druckit åtskilligt. Han visste exakt hur den bästa Hedvigs skulle smaka och det hade han förmedlat till alla sina kontakter i byarna runt om.

En order på fem tunnor till Trångholmens främsta blev första beställningen och Alte såg sin framtid öppna dörren.

”På momangen”, blev hans svar och såg till att skynda på processen lite. Åtta dagar senare lastade han ombord flaskorna han hällt upp på och såg till att korkarna satt som de skulle. Därefter tog han och en ungersven plats på kuskbocken och i god trav satte han av mot kalaset.

Alte blev väl emottagen. Till och med födelsedagsbarnet Solvind kom honom till mötes tillsammans med en present från Trångholmens läkare, vilken i väntan på en leverans blodiglar inte hade bättre för sig än att kalasa sig proppmätt. Hönan han givit den unga i födelsedagspresent var en förnämlig äggläggare, det hade han försäkrat Solvinds far och mor vilka tillhörde Trångholmens maktelit.

Alte och ungersvennen började lasta av lådorna med Hedvigs. Solen sken varmt och Alte var svettig av färden. Han hoppades att han skulle få smaka en flaska och få några ryggdunkar och beställningar innan han begav sig tillbaka.

Solvinds äggläggarhöna sprang runt i gräset intill och flickan pekade mot lådan Alte bar.

”Är det där Hedvigs?” Undrade hon. ”Jag trodde att det kom från Bornyr.”

Alte försäkrade att det var Hedvigs och Solvinds far, vilken ägde det mesta både i och runt Trångholmen, skrockade och förklarade för sin dotter att Alte var en riktigt företagsam karl och att han skulle komma till mycken glädje både idag och i framtiden.

Den före detta kvarnägaren kände sig i det ögonblicket som en riktig lyckokatt, en sådan där som fått ett liv extra. Han bad att få öppna den första flaskan till Solvinds ära och svaret blev ett: ”Naturligtvis!”

Han ställde ned lådan i gräset. I samma ögonblick exploderade samtliga flaskor i en serie, som vildsinta fyrverkerier, och korkar flög som hagelskott. Läkaren skrek, de närvarande gästerna skrek, flickans föräldrar skrek men mest av alla skrek Solvind vars höna omedelbart avlidit efter ett välriktat korkskott i bakhuvudet.

Efter den dagen framgick det med all önskvärd tydlighet att tillverkningen av Hedvig Starkes var en känslig process som måste ärvas och läras. Att läsa sig till dylik kunskap går inte och att vredgat separera Hedvig från Bornyr är lika svårt som att med en bar hand stjäla kärleken från hennes hjärta.

Oläslighetens faror

Sagor från Bornyr

En gång i veckan samlades de unga i byn Bornyr för att lära sig veta hut. Det betydde att de skulle övas i den ädla konsten att sitta stilla och lyssna på de lärda, de som visste hur man tog sig fram i det tänktas och nedtecknades värld. Visst förekom det knarrigt knorr från ovilliga unga men inbränt i skolningshusets port stod: ”Huvudlös får bara en höna vara”.

Läskunnigheten var hyfsat god i byn men något de flesta var riktigt vassa på var att räkna. Det var hamnen och Hedvig Starkes förtjänst, ansåg de flesta.

Det som varit den avgörande faktorn för byns bildning var den gången unge Stigvan med häst och vagn budat över två dussin flaskor Bränt Brus till en riktig hamnräv och sedan kommit tillbaka med betalt för endast ett halvdussin. På mottagningskvittot hade hamnräven skrivit att så var överenskommet och den icke läskunnige Stigvan hade med klumpig skrift gjort ett bakvänt ”S” för sitt namn och därmed undertecknat.

Skeppet hade redan avrest när en ursinnig Hedvig hade upptäckt kuppen. Tre nya grå strån hade trängt fram i hennes tinningar och till och med havet hade försökt skvalpa så tyst som möjligt för att inte reta henne ytterligare. Att skälla på Stigvan hade inte gjort henne nöjd, snarare tvärtom, för han hade inte någon fördämning på tårar och ursäkter och till slut hade hon känt det som om hon sparkat på en våtögd hundvalp.

Huvudlös får bara en höna vara, hade hon sagt och sedan den dagen vägrade hon att befatta sig med oläsbara. Den som ville arbeta för henne fick vackert sätta sig i skolning.