Den svenska politiken

Demokrati enligt det svenska politiska systemet

Demokratibegreppet är komplext, men man kan säga att Sveriges politiska system framför allt utgörs av representativ demokrati vilket man också försöker återspegla i skolorna genom inrättandet av elevråd.

Representativ demokrati kännetecknas av diskussioner för att pröva frågor, frihet att bilda opinion och återkommande val. Under valen väljer folket representanter som i olika politiska församlingar skall föra deras talan vid beslutsfattning. Församlingarna är exempelvis riksdagen och kommunstyrelsen eller, som ovan nämnt, elevråd.

De folkvalda ombuden är partiellt självständiga eftersom de också representerar politiska partier.  I realiteten blir arbetet att representera folket en profession som kan skapa en distans till det egna folket. I Sverige råder i perioder något av en förtroendekris för våra folkvalda representanter och partipolitiken. Kontrollmekanismen som medborgarna har på representanten är insyn i och diskussioner om det politiska arbetet och det faktum att det går att byta ut denne i nästkommande val. Vid sänkt förtroende från väljarkåren påverkas partiernas mandatfördelning och de kan tappa sin chans att påverka besluten om de inte får tillräckligt med stöd.
Sverige har också inslag av direkt demokrati, där medborgarna fattar beslut genom röstning. Omställningen till högertrafik och medlemskap i EU är exempel på beslut som svenska folket tagit genom direktdemokrati.

Vi har också monarki. Kungen (eller drottningen) är maktlös statschef med symbolisk, inte politisk, betydelse.

Fundamentet för demokratiska stater är de regler som statsskicket skall förhålla sig till. Den svenska konstitutionen består av fyra grundlagar. Dessa är regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Därtill finns ett mellanting mellan grundlag och vanlig lag: riksdagsordningen.

Legitimitet i det politiska systemet

Om det politiska systemet har stöd hos lagen pratar man om legitimitet, men det behöver också legitimeras av medborgarna för att det skall accepteras. Kostnaderna för att upprätthålla ett illegitimt system är för högt. Makt och legitimitet är sammanflätade och därför är det lättare att upprätthålla en sund maktbalans om medborgarna stöttar systemet. Stödet sker i inflöde, där medborgarna får möjlighet att deltaga i systemets utformning genom till exempel att bilda opinion, skapa diskussioner och rösta. Är valdeltagandet lågt kan det vara ett tecken på att medborgarna upplever att systemet är orättfärdigt. Principen för genomflödeslegitimeringen är att systemet skall vara öppet och möjligt att granska, så att medborgarna kan avgöra dess effektivitet och utkräva ansvar från rätt instans och person. Konstitutionen redogör bland annat för hur institutionerna skall fungera och legitimiteten brister om transparensen brister, granskningen försvåras och medborgarna upplever att politikerna för dem bakom ljuset.
Det politiska systemets främsta uppgift är att lösa gemensamma problem. Systemet ges legitimitet om problemen hittar sin lösning på ett effektivt och tillfredsställande vis. Det kallas utflödeslegitimitet. Brister politikerna i sitt sätt att hantera problem och konflikter minskar medborgarnas förtroende för systemet och då är legitimiteten i fara.
Den enkla systemmodellen beskriver således ett inflöde, ett genomflöde i vilket omvandling sker och ett utflöde. Efter dessa sker en återkoppling, till exempel lagändring. Legitimiteten berör alla delar, eftersom återkopplingen lika gärna kan vara en statskupp eller en demonstration.

Den politiska maktdelningsläran

 

Det råder i Sverige en maktdelning för att balansera och kontrollera olika statsorgans inflytande så att folksuveräniteten och de folkvalda representanterna inte förbises eller blir offer för maktmissbruk. Makten delas mellan den beslutande makten, den verkställande makten och den dömande makten, som utgörs av tre instanser: tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen. Här redovisas de två första av maktens tre delar.

Den beslutande makten

Parlamentet, d.v.s. riksdagen, är den högst beslutande och lagstiftande institutionen i Sverige. I riksdagen sitter de folkvalda representanterna på riksnivå, riksdagsledamöterna.

Om människor skall kunna känna förtroende för lagen måste förändringar i lagen regleras av en process. I Sverige är det riksdagen som beslutar om lagar. En del förslag lämnas av riksdagsledamöter och dessa förslag kallas motioner. Motionen skickas till ett utskott och resulterar i ett betänkande, som därefter debatteras innan riksdagen kan fatta beslut. Även EU fattar beslut om lagar som Sverige måste följa. Den ytterst dömande makten i Europa är EU-domstolen.

Riksdagen är organiserad i olika utskott och i EU-nämnden, samt i internationella organ såsom FN och Europarådet. Statschefen, kungen, leder i samarbete med regeringen utrikesnämnden. Flertalet myndigheter är knutna till riksdagen, till exempel Riksbanken och Riksrevisionen. Valberedningen förbereds av riksdagen.

Riksdagens uppgift är inte bara att vara lagstiftande, debatterande, formulerande och beslutande. Riksdagen förväntas också vara åsiktsrepresentativ, vilket innebär att åsikterna inom riksdagen skall spegla folkets åsikter i olika frågor, samt socialt representativt där sammansättningen inom det folkvalda organet avspeglar befolkningen vad gäller kön, klass, etnicitet osv. Åsiktsrepresentation och social representation inom riksdagen är troligen nästintill omöjligt att åstadkomma i realiteten.

Den verkställande makten

Regeringen är i Sverige den verkställande makten. Regeringschefen är statsministern, som tillsätts genom val och utgörs av majoritetspartiets ledare. Regeringschefen utser ett rådgivande organ, stadsråd eller ministrar, med ansvar över olika områden, till exempel utbildning, militär eller finanser. Detta skall godkännas av folkrepresentationen. Statsråden får i sin tur hjälp av ämbetsmän inom olika departement.

Departementen ingår i Regeringskansliet, som också inbegriper förvaltningsavdelningen och Statsrådsberedningen i vilket statsministerns och EU-kansliet ingår.  Departementen är i dagsläget elva till antalet och exempel på dessa är försvarsdepartementet, finansdepartementet och utbildningsdepartementet. Varje departement leds av ett statsråd. Huvuduppgifterna är att bistå regeringen med expertis i författandet av propositioner och i styret av myndigheterna. Statsrådsberedningen koordinerar arbetet i Regeringskansliet och anpassar EU:s politik till svenska förhållanden.

Regeringens uppgift är att verkställa riksdagens beslut och på så sätt styra folket. De tillsätter ämbeten och sköter utrikespolitik. De flesta lagar presenteras som förslag från regeringen, så kallade propositioner. Regeringen kan också fatta beslut om förordningar, vilka är regeringens medel att meddela kompletterande föreskrifter. Regeringen har således ett visst utrymme för att fatta egna beslut. Verkställandet av lagar är regeringens ansvar, och eftersom de besitter våldsmonopolet är också Sveriges inre-och yttre säkerhet deras ansvarsområde.

Det nationella och kommunala politiska maktutövandet

Det finns 290 kommuner i Sverige, och 20 landsting varav 13 har utökat ansvar över också den regionala utvecklingen och därför kallar sig regioner.

Likheter med det maktdelade nationella politiska maktutövandet, med riksdag som det högsta beslutande organet och regering som den, med hjälp av departementens expertis, verkställande, och kommunala är tydliga. Man har dock valt att ge kommunerna visst självbestämmande för att undvika att statligt maktmissbruk och korruption.

Kommunerna styrs genom att medborgarna vart fjärde år via partival utser kommunfullmäktige, som representerar folket och är det högsta beslutande organet inom kommunen. Övriga ansvarsposter är att ansvara för kommunens ekonomi, verksamhet och förvaltning, samt välja ledamöter till nämnder, utskott och kommunstyrelse. Kommunstyrelsen koordinerar allt arbete inom kommunen.

Vilka nämnder som finns varierar från kommun till kommun, eftersom det är kommunfullmäktige i varje kommun som beslutar vilka som bör finnas med. Exempel på nämnder är miljönämnden, byggnadsnämnden och socialnämnden. Tjänstemännen inom nämnderna sköter den löpande verksamheten i kommunen, till exempel bevilja bygglov eller besluta om socialbidrag. Alla frågor förbereds av nämnderna och de flesta går sedan vidare till kommunfullmäktige för beslut. Nämnderna verkställer besluten.

De lagar riksdagen har stiftat återfinns som styrdokument på nationell, regional och kommunal nivå. Kommunerna är, som tidigare nämnt, ändå till viss del självstyrande och får bland annat stifta egna lagar kring exempelvis skatt och vilka hastighetsbegränsningar som bör råda. Det råder också ett planmonopol inom kommunerna, vilket gör att de själva får fatta beslut över hur mark skall disponeras.