Isdraken

Isdraken av George R.R. Martin handlar om Adara, en ovanlig flicka som känner släktskap med vintern, vinterns väsen och framför allt de farliga isdrakarna. När kriget kommer och eldsdrakarna ödelägger hennes värld måste hon resa sig mot faran.

Isdraken är en fantasyroman för barn. Nikolajeva (2017, s. 21) skriver att barnlitteratur ofta följer en enkel grundhandling som går ut på att karaktären lämnar hemmet, hamnar i äventyret och sedan återvänder hem. Ett kännetecken för fantasygenren är att äventyret har mytiska element och öppnar en främmande värld för läsaren (Edström s.50). Isdraken uppvisar denna enkla grundhandling; Adara lämnar hemmet, finner isdraken och kriget, och återvänder hem till gården i slutet av berättelsen tillsammans med delar av familjen.

Holmberg (1995) hävdar att fantasygenrens lockar tack vare den verklighetsflykt berättelserna erbjuder, men också att det fantastiska är speglingar av det vardagliga sett ur annat ljus. Inledningsvis skildras huvudkaraktären Adara som dissociativ. “En gång när hon var fem hade hon trampat på en spik som legat gömd under en snödriva, och den hade gått igenom foten, men inte ens då hade Adara gråtit eller skrikit” (Martin 2016, s 18). Adaras känslokyla representeras i berättelsen av isdraken och ger boken en psykologisk dimension. Hennes inre värld kommer i konflikt med den yttre verkligheten. När kriget når dem bryr hon sig mindre om familjens säkerhet, och sin egen, än att få vara med isdraken. Det utgör också det första steget i vad Ekholm (2000) beskriver som en quest: att skydda draken som blivit hennes följeslagare. En följeslagare är ett av genrens kännetecken (Ekholm 2000). Isdraken i sin tur skyddar henne, låter henne fly från obehagliga situationer, till exempel kriget, och avkräver henne inget egentligt engagemang eller ansvar. För att komma i kontakt med draken går hon över en vad Ekholm (2000) kallar threshold, tröskel, vilken i boken utgörs av en särskilt kall plats, till exempel en grotta.

I beskrivningen av karaktärerna återfinns färgkodning, som Ekholm (2000) skriver att fantasygenren ofta använder. Adara beskrivs som blek och blåögd, med blont hår och befriad från känslor. “Vintern hade vidrört henne, lämnat sitt märke på henne och gjort henne till sin” (Martin 2016, s. 17). Hennes syskon är livliga, varma och extroverta. Färgkodningen används dock inte för att visa på vem som är ond och god, utan för att förstärka upplevelsen av att hennes familj föredrar sommaren medan Adara är annorlunda, ett “vinterbarn”.

Eftersom Adara blivit magiskt märkt av vintern har hon också fått rollen som dold monark, som Ekholm (2000) skriver om som kännetecknande för fantasylitteratur. Hon är dock ensam om vetskapen att hon är utvald:”Varje år kom isdraken tillbaka. Adara visste att det var för hennes skull” (Martin 2016, s. 36). Adara talar inte om sina upplevelser förrän i slutet av historien. Ehriander och Nilsson (Moodle) skriver om tendensen att förmildra och förminska normbrytande kvinnor i fantasy och trots att Adara är huvudpersonen i historien har hon bara en handfull repliker, och det är stark manlig dominans i berättelsen.

Adara, som genom lejonparten av boken är tyst och oberörd, kommer i kontakt med sitt känsloliv när hennes far råkar illa ut. “Heta tårar rann nerför hennes kinder, och där de föll på isdrakens rygg brände de små kratrar i frosten” (Martin 2016, s 96). Anledningen till Adaras iskyla speglas i hur hon bryter mot samhällsnormen, som ful ankunge om man använder Ekholms (2000) ord, men framför allt i relationen till hennes far. Nikolajeva (2017, s 67-68) skriver om att person mot person-konflikter är de vanligaste i barnlitteratur, eftersom det är konflikter som den unga publiken tidigt i livet stöter på. Adaras mor dog under förlossningen och hennes far klarar inte hantera förlusten, vilket också gestaltas i hur han bemöter dottern som han trots allt älskar. Nikolajeva (2017, s 65) skriver om det moraliska handlingsförloppet som förvandlar en karaktär till en mer fullständig människa och det är denna inre resa Adara genomför. Hennes känslomässiga uppvaknandet driver på händelseförloppet och leder till eukatastrof, ett upphävande av katastrofen, som Ekholm (2000) säger vara typisk för fantasylitteratur. Hon bestämmer sig för att inte fly tillsammans med draken, utan återvända och skydda sina älskade i kriget. Holmberg (1995) poängterar att fantasy är berättelser om att ta ansvar, bli en samhällsmedborgare och att välja sida i strider. Man kan därför säga att Isdraken har ett socialt budskap, precis som Kåreland (2012, s 68) säger att genren ofta har.

Miljön

Miljön spelar en central roll i berättelsen och stöttar handlingen.  “Det var ett tecken på en lång, bister vinter när isdrakarna svepte fram över nejden. Det sades att man hade sett en isdrake flyga framför månen natten då Adara föddes, och varje vinter sedan dess hade man sett den igen. Och dessa vintrar hade sannerligen varit svåra, och varje år kom våren allt senare” (Martin 2016, s 36). Att de sällsynta isdrakarna dök upp ser människorna som ett järtecken, och förstärker läsarens upplevelse av att det är något annorlunda med Adara. Att våren kom allt senare för varje år kan också tolkas som att hon med åren blir allt mer introvert och otillgänglig, men också som att isdrakarna väntade på att hon skulle inse att hon var utvald. Beskrivningarna av den frostiga naturen återspeglas i beskrivningarna av hennes väsen, som ett känslokallt “vinterbarn”, och skildringarna av de farliga, blåskimrande, istäckta drakarna återges i beskrivningarna i hennes kalla hud, blonda hår och isblå ögon.  

När kriget börjar komma för nära för att undvika att kännas vid det blir Adara rädd och flyr. “Snart skulle hennes isdrake komma till henne, och på dess rygg skulle hon rida till den ständiga vinterns land, där mäktiga snöslott och iskatedraler stod för evigt på ändlösa, vita fält, och där stillheten och tystnaden var allt” (Martin 2016, s 92). Adara vill inte hantera känslorna av förvirring, maktlöshet och rädsla, och hemfaller till att sluta sig och söka skydd hos isdraken, som också representerar hennes känslomässiga försvarsmekanismer. Hon vill vara trygg i en ordnad, lugn miljö utan kaotisk förändring; som en värld av is. I slutet dör isdraken. “[…] Och en damm som inte hade funnits där förut, en liten, stilla sjö med mycket kallt vatten. De hade försiktigt gått runt den och styrt stegen mot vägen” (Martin 2016, s. 110). Adaras förändring skildras som att hon gått från “vinter” till “sommar”, och dammens tillkomst visar på att de svårhanterade känslor som kan finnas inom människa kanske aldrig helt kan utplånas, men åtminstone begränsas till vissa uttryck.

Litteratur

Edström. Den fantastiska berättelsen. Ht-18: Moodle.

Ehriander, Helene. Nilson, Maria. (red). Ett trollspö på katedern. Att arbeta med fantasy i skolan. Ht-18:Moodle

Ekholm, Steven. 2000. Tema och motiv i fantasylitteraturen. Ht-18:Moodle

Holmberg, John Henri. 1995. Fantasy, fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Ht-18: Moodle

Kåreland, Lena. 2013. Barnboken i samhället.  Upplaga 2:1. Lund: Studentlitteratur.

Martin, George R. R. 2016. Stockholm: Natur och kultur.

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Upplaga 3:1. Lund: Studentlitteratur.

Bröderna Lejonhjärta

Berättaren

Berättarrösten i Bröderna Lejonhjärta är homodiegetisk och tillhör barnet Karl “Skorpan” Lejon, sedermera Lejonhjärta. Enligt Nikolajeva (2017, s. 235) påverkar berättarperspektivet starkt hur läsaren upplever berättelsen, och hur möjligt det blir att leva sig in i den. Bröderna Lejonhjärta inleds personligt med rader riktade till en vad Nikolajeva (2017, s. 243) kallar en dold narrat, en okänd adressat inne i texten som inte skall tolkas som läsaren: “Nu skall jag berätta om min bror” (Lindgren 1973, s. 3). Ur Karls perspektiv får vi  följa bröderna genom hjälteäventyren som utspelar sig i flera dimensioner, på platser som finns “[…] någonstans på andra sidan stjärnorna” och där det inte finns någon annan tidsuppfattning än att befinna sig i “[…] lägereldarnas och sagornas tid” (Lindgren 1973, s. 4-5).

Berättelsen är intradiegetisk; den berättas inledningsvis simultant utifrån Karls perspektiv i takt med att händelserna utspelar sig, men övergår till retrospektiv jagberättare:”Jag simmade hur bra som helst” (Lindgren 1973, s.22). Ibland är den beskrivande, kommenterande eller återgivande, som när Karl berättar om vad som stått i tidningen efter den hemska olyckan: “Men så här stod det i tidningen efteråt: En fruktansvärd eldsvåda härjade igår […]” (Lindgren 1973, s 12.). Trots att det återberättande elementet förutsätter retrospektion anser Nikolajeva (2017, s. 241-242) att begreppet “simultan” är relativt och inte behöver betyda att händelseförloppen skrivs i exakt samma ögonblick de utspelas.

Bröderna Lejonhjärta är skriven i något som påminner om dagboksform, en nära retrospektion i preteritum, och kan därför påstås vara simultant berättad. Jag-formen begränsar berättarens tillgången till information, skriver Nikolajeva (2017, s. 242) och utelämnar möjligheten till en allvetande berättare. När Jonathan blivit förlamad frågar Karl:”“Men tror du inte att det går över”, sa jag och grät. “Nej, Skorpan, det går aldrig över,” sa Jonathan. “Bara om jag kunde komma till Nangilima!”” (Lindgren 1973, s. 224). Vid ett tillfälle lämnar Karl ett hemligt meddelande till Sofia om vem han tror är Körsbärsdalens förrädare, vilket senare visar sig inte stämma. Karl i berättarposition redovisar endast vad han kan tolka utifrån sina sinnesintryck och kan således inte träda in i någon annans huvud annat än genom direkta frågor. Att Karl är den yngste visas inte minst på de många frågorna han ställer för att få kunskaper. Trots att berättelsen utspelar sig introspektivt utifrån Karls tankar och känslor, kretsar berättelsen kring den idealiserade brodern Jonathan som utgör en motpol till den självironiserande Karl. Hans ständiga närvaro eller skugga gör att Karl inte står som ensam huvudperson. Enligt Nikolajeva (2017, s. 254) gör detta att historien inte kan anses vara autodiegetisk. I likhet med Nikolajevas exempel Bullerbyns Lisa fungerar Karl som ett språkrör; han är den berättande rösten i en historia om två bröder, en rebellgrupp och deras fiender.

Det finns många sätt att påverka läsarens känslostämningar. Nikolajeva (2017, s. 237) förklarar att ett sätt att uppnå variation är att byta berättarperspektiv. I Bröderna Lejonhjärta är det Karls perspektiv som är den fasta utgångspunkten, vilken Nikolajeva (2017, s. 233) kallar perceptionssynvinkeln. Det utestänger inte att den implicita författarens åsikter återfinns överförd i texten, vilka inte nödvändigtvis behöver utgöra den verkliga författarens livshållning. Astrid Lindgren låter Jonathan föredraga ett självmord framför ett liv som förlamad. Skorpan frågar Jonathan om han skall dö ännu en gång. Han svarar:”Nej! Men det är vad jag skulle vilja. För jag kommer aldrig att kunna röra mig mer” (Lindgren 1973, s. 224). Den implicita författaren säger också att alla tyranner förr eller senare krossas (Lindgren 1973, s. 54) och att man ibland måste riskera sin säkerhet för att bevisa att man fortfarande är människa och inte “bara en liten lort” (Lindgren 1973, s. 56).  Jonathans mod och integritet fungerar som en modell för både den yngre brodern och för läsaren.

Motiv

Huvudmotiv i Bröderna Lejonhjärta är kampen mellan det onda och det goda, mellan död och liv. Det är dock i grund och botten ett religiöst, kristet, tema, vilket jag vill presentera närmare. Berättelsen inleds med en skildring av Karls plågsamma, tråkiga palliativa väntan. Han bor i kvarteret Fackelrosen tillsammans med mamma och storebror, men ligger mest i kökssoffan och hostar. Karl ser sig som svag, otillräcklig och komplexfylld:”För jag har aldrig varit annat än en ganska ful och rätt så dum och rädd kille med skeva ben och allting” (Lindgren 1973, s. 5). Karls känslor är sådant som är lätt att identifiera sig med, inte minst som barn eller tonåring när självbilden formas. Ljusglimtarna för Karl är den godhjärtade brodern Jonathans omsorger, uppmuntrande anekdoter och sagoberättande. ““Hur kan det få vara så hemskt”, frågade jag, “hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens?” “Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt”, sa Jonathan. “Jag tror att du får det härligt”” (Lindgren 1973, s. 4). Karl avgudar sin bror. Både Jonathans yttre och inre är skönt och ständigt föremål för andras beundran. När lägenheten börjar brinna räddar han livet på sin dödssjuka lillebror bara för att själv förolyckas i fallet.

Nikolajeva (2017, s.96-97) skriver att fram till urbaniseringen efter andra världskriget var en vanlig syn på barnadöd att barnet återförenades med sin Skapare vilket var positivt eftersom det slapp lidande. Detta präglade också litteraturen. I Bröderna Lejonhjärta skildras å ena sidan hur ledsen Karl är över att hans bror är död, men också en otålighet. Karl kan knappt vänta på att få dö, för att få återförenas med brodern i Nangijala, som Jonathan berättat så mycket om. Det skiljer sig starkt från jordelivet, och saknar den sortens tristess, sjukdom och misär som Karl är så van. Döden öppnar den magiska portal som är ett kriterium för att få vara en fantasy. Snart befinner sig båda barnen i en annan verklighet, Nangijala, från vilken man inte kan se Jordstjärnan och som inte kan nås om man inte kan flyga mellan himlarna precis som Sofias duvor (Lindgren 1973, s. 43-44). Den sjuke Karl får också i detta Nangijala vara frisk, stark och duglig och han är förundrad över att han plötsligt fått allt han önskat sig.

Nangijala har tilldelats vissa egenskaper som ofta tillskrivs himmelriket: sjukdom och lidande upphör, och tiden likaså för i Nangijala är det alltid “lägereldarnas och sagornas tid” (Lindgren 1973, s.5). Det visar sig snart att allt inte är paradisiskt i Nangijala, men med Jonathan tänds hoppet om att en gång för alla strida ned mörkret och ondskan som fått fäste där, i en dal bortom deras egen. “‘Jonathan, vår frälserman’ sjunger di om, för han ska befria Törnrosdalen, tror di, och det tror jag också” (Lindgren 1973, s. 113). Här uppstår inte problem med temat kamp mellan ont och gott, men väl med temat kristendom. I Bibelns himmelrike finns det ingen ondska, vilket gör att berättelsen inte utan svårighet går att applicera på ett kristet perspektiv. Det finns gott om bibliska referenser att undersöka närmare. Sofia, en kvinna som bor i deras by Törnrosdalen, kallas duvdrottningen eftersom hon kan skicka duvor “genom alla himlar”. När syndafloden sköljt över världen och Noa önskar veta om vattnet runnit undan sänder han ut en duva (Svenska Bibelsällskapet). I stället för en syndaflod räds Karl Karmafallet, som störtar rakt ned i avgrunden. Jonathan riskerar sitt liv för att rädda en fiendesoldat därur, men Karl som har mer mänskliga sidor avslöjar förrädaren Jossi och tvingas bevittna hur denne försöker fly vattenvägen och drunknar. “Vi såg honom komma upp en gång på toppen av en våg. Sen sjönk han igen. Och vi såg honom inte mer” (Lindgren 1973, s. 200). Nangijala tycks vara en plats för de sista prövningarna innan den slutliga sorteringen sker, även den i samband med döden.

Jonathan har målat upp det sant paradisiska Nangilima för sin bror: “Men Jonathan sa att i Nangilima var det ingen grym sagotid utan en glad, en som var full av lekar” (Lindgren 1973, s. 221). Nangilima är således det paradis Karl först trodde att Nangijala var, och det går bara att gissa att krigiska själar som Jossi och mörkrets furste Tengil inte beviljas tillträde ditin. Tengil kommer ifrån Karmanjaka, en plats bebodd av vidunder och belägen bortom de Uråldriga Bergens Berg bortom de Uråldriga Flodernas Flod. Hans grymhet vet ingen gräns och inte ens Jonathan vet varför han är så ond. “Jag vet inte varför han måste ödelägga allt som finns. Det bara är så” (Lindgren 1973, s.49).

Om Jorden är jordelivet, Nangijala en prövningarnas plats, till exempel skärselden eller syndafloden och Nangilima är det sanna paradiset innebär det att Karmanjaka är helvetet. Som den frälserman Jonathan visar sig vara dräper han både Tengil och den eldsprutande draken Katla och befriar Nangijala från sitt mörker. Det sker dock inte utan att han själv blir dödligt sårad. Det finns paralleller mellan hur Jesus sägs dö i solidaritet med människan, hon som på mänskligt vis förråder, hatar och sänder eld över världen. Han kan dock inte nå paradiset utan hjälp av lillebror, som svarar för berättelsens rädsla och svaghet. Karl lånar kraft av Jonathan:”Men när vi hade stigit till häst, och jag satt där med armarna om livet på Jonathan och med pannan lutad mot hans rygg, då var det som om lite styrka från honom strömmade över i mig, och jag var inte så rädd mer” (Lindgren 1973, s. 187). Viljan att tjäna Jonathan, och vara hans avbild, gör att han bär brodern på ryggen och hoppar över stupet för att tillsammans kunna nå Nangilima.

Litteratur

Lindgren, Astrid. 1973. Bröderna Lejonhjärta. Stockholm: Rabén & Sjögren. Upplaga 6:3.

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Lund: studentlitteratur. Upplaga 3:1.  

Svenska Bibelsällskapet. Bibeln online, 1 Mos 6:5-8:22. http://www.bibeln.se/ Hämtat den 30 oktober 2018.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Ödesryttarna: Jorvik kallar är en fantasy som handlar om hur Lisa och hennes far flyttar till ön Jorvik någonstans mellan Storbritannien, Island och Norge. Lisas mamma dog i en ridolycka ett par år tidigare och sedan dess har inte Lisa närmat sig hästar överhuvudtaget. Jorvik är dock känt för sina hästar, och snart är Lisa engagerad i det anrika Jorviksstallet i vilket hon funnit hästen som återkommer i hennes drömmar: en med blå man. Den tillhör en legendarisk och ovanlig ras som kallas starbreed, och är en av stallets fyra starbreeds vars ryttare också blir Lisas bästa vänner. Snart visar det sig att de fyra utgör Ödesryttarna och bär på magiska krafter. De är de enda som kan bekämpa den ondska som hotar att förgöra Jorvik.

Huvudtemat är det onda mot det goda och det onda representeras framför allt av Dark Core-teamet med mr Sands i ledningen, vars generaler i skepnad av tonårsflickorna Jessica och Sabine skickas ut för att förgöra och korrumpera Ödesryttarnas hästar. Det är ur dem de goda Ödesryttarna hämtar sina magiska krafter.

Berättaren är allvetande och berättelsen är skriven i presens i tredje person, framför allt ur Lisas perspektiv. Den berättas sekventiellt ur de andra karaktärernas ögon.

Genus är liktydigt med det sociala könet enligt modern forskning, och utgör en ordnande funktion som fostrar in människor i könsroller. Dessa roller återfinns ofta i litteraturen och andra kulturyttringar. Boken Ödesryttarna:Jorvik kallar bygger på Star Stable Online, som är ett datorspel som handlar om ridsport och hästskötsel. Det lanserades som en beställningsprodukt från en bokklubb och i stället för att skapa ett renodlat hästspel ville man göra något annorlunda. Resultatet beskrivs som “Harry Potter möter hästar” (Karabuda 2017).  Majoriteten som spelar datorspelet är flickor och boken om Ödesryttarna domineras av kvinnliga huvudkaraktärer, som också ses tillsammans med sina hästar på bokens omslag. Kåreland (2013 s. 37) skriver att flickor läser fler böcker än pojkar, och därför utgör en stark målgrupp. Att spelets logotyp också återfinns på bokomslaget bidrar inte otänkbart till spridningen av böckerna till spelare som kanske inte normalt är intresserade av litteratur.

Huvudkaraktären är Lisa, som tragiskt förlorat sin mor i en olycka och nu lever med sin ensamstående far. Kåreland (2013, s. 89) beskriver hur chic lit fokuserar på de kvinnliga karaktärernas gemenskap och känsloliv på ett ibland klichéartat vis. Författaren till Ödesryttarna skildrar exempelvis hur Lisa känslomässigt plågas av förlusten av modern, men går inte närmare in på hur det påverkat hennes far, deras relation och om bristen på en kvinnlig förebild givit följder vad gäller hennes personliga utveckling. Fadern, Carl, beskrivs enbart utifrån händelser och Lisas känslor, och fasas ut så snart de kommit till Jorvik eftersom han arbetar så mycket. Han återfinns i ett kursiverat stycke under vilket han blir nedslagen av mr Sands hejdukar och därefter försvinner ur historien. Det dröjer tio kapitel innan Lisa börjar fundera på om något hänt honom, eftersom det överskuggas av att två av hästarna råkar illa ut. Också skolmiljön är knapphändigt beskriven trots att den dominerar skolungdomars vardag. Kåreland (2013, s. 66, 24-25)  menar att ungdomsboken ofta avspeglar vuxenlivet som tråkigt, medan barndomen är idealiserad med inslag av magi och författarens minnen. I Ödesryttarna saknar lärarna karaktärsbeskrivningar och skildras bara utifrån händelser: “Läraren tittar upp och hyschar” och “Hon ropar till och får ännu en blick från läraren” (Dahlgren 2018, s. 214). Skolan presenteras som något negativt som avhåller Ödesryttarna från att vistas i stallet. Skolmiljön fungerar framförallt som en fond mot vilken flickornas relation och händelser lyfts fram, till exempel när Alex, Lisa och Linda upptäcker att Anne är försvunnen och bestämmer sig för att göra upp en plan för att undersöka Dark Core närmare (Dahlgren 2018, s. 203-204).  Att kamraterna är viktigare än fadern är något som Kåreland (2013, s. 63) menar är typiskt för den moderna ungdomsboken, som arbetar med identitet utifrån den sociala kontexten. Det påminner också mycket om hur äldre tiders flickböcker prioriterar de närstående, i detta fall vännerna och hästarna, framför mer ytliga bekantskaper (Andræ 2005, s. 275).

Trots att Ödesryttarna fokuserar på relationer och känslor drivs handlingen framåt av händelser, vilket gör den till en intressant blandning mellan den traditionellt typiska flickboken och den den typiska pojkboken från första hälften av 1900-talet (Kåreland 2013, s. 50). Enligt en studie visar sig unga läsare föredra hjältemod och äventyr, där karaktärerna påminner om dem själva vad gäller kön. Flickorna vill läsa om äventyr i intimsfären hem och skola, medan pojkar föredrar våghalsiga manliga karaktärer (Kåreland 2005, s. 182-183). Miljön skall vara verklighetstrogen och karaktärerna ensidiga, där det goda slutligen segrar (Kåreland 2013, s. 90). Andra studier visar på att läsningen med åldern blir mer varierad och genusöverskridande (Brink 2005, s. 182).

Ödesryttarna är inte utpräglat norm- eller könsöverskridande, men fyller den unga läsarens behov av ensidigt gott mot ont i en relativt verklighetstrogen, om än magisk, miljö. Ett normbrytande element är Herman, som är stallets ägare och bekant med den magiska värld Jorvik döljer för oinvigda. Hans bidrag påminner om Bröderna Lejonhjärtas Sofia, som stöttar Jonathan och Skorpan med kunskaper och mat. Herman är Ödesryttarnas informatör som bakar kakor att bjuda flickorna på. Enligt Nikolajeva (2017, s. 93) står mat i barnboken för sex, liv och urmoderns omsorger. Herman kan på så vis representera bokens mamma, den som Lisa saknar; hon som skyddar, förklarar och föder. Motsatsen till flickorna och Herman är mr Sands, som är ond och korrumperad och får drag av djävulen: “Under de senaste århundradena har han haft många namn, men just nu kallas han John Sands” (Dahlgren 2018, s. 96). Han har makt att förgöra Jorvik, de magiska starbreeds och skapa kaos. I sin tjänst har han två tonårsflickor, som också de tycks ha omänskliga egenskaper. Anne hittar Jessica i boxen där hennes häst ligger livlös. “Det är så mörkt i boxen. Som om Jessica sugit åt sig allt ljus”(Dahlgren 2018, s. 173). De korrupta flickorna jämförs med spindlar, rovdjur och beskrivs som skenheliga och osympatiska. Utöver detta ges de mer klassiskt feminina egenskaper som att vara välvårdade, artiga och att trivas framför kameran. Deras karaktärsdrag skiljer sig inte mycket från skildringar av mobbare i annan litteratur.

Kåreland och Lindh-Munther (2005, s 126-127) menar på att könsöverskridande karaktärer kan skapa förvirring hos den unga läsaren, men att det samtidigt är viktigt att visa på maktrelationer i samhället samt vilka positioner de själva kan antaga. De onda flickorna står i beroende till mr Sands, som är den som ger order och instruktioner. Ödesryttarna är beroende av Hermans kunskaper för att kunna rädda Jorvik. Trots detta är det flickorna som har möjlighet att påverka händelseförloppen. Herman kan inte rida till Jorviks undsättning, de onda flickorna kan inte driva kriget på egen hand eftersom de inte har ekonomiska medel eller tillräcklig makt och bara Lisa kan rädda sin far eftersom ingen annan i boken är ordentligt bekant eller intresserad av honom. Ödesryttarna: Jorvik kallar är inte fundamentalt normbrytande, men den speglar ändå vikten av att samarbeta för att nå sina mål och det är ett ideal så gott som något. Huruvida Ödesryttarna lyckas med sitt uppdrag återstår att se, eftersom det öppna slutet och dåligt sammanknutna intriger tydligt skvallrar om en fortsättning.

 

Litteratur

Andræ, Marika. 2005. Att vara två. Romantik för flickor och pojkar i bokserien om Eva och Adam. I Kåreland, Lena. (red). 2005.  Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Stockholm: Natur och kultur. (253-284).

Brink, Lars. 2005. Välja bok. Läspreferenser hos en grupp barn under år 1-3 och i år 6.  I Kåreland, Lena. (red). 2005. Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Stockholm: Natur och kultur. (181-202).

Dahlgren, Helena. 2018. Ödesryttarna: Jorvik kallar. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Kåreland, Lena. 2013. Barnboken i samhället.  Upplaga 2:1. Lund: Studentlitteratur.

Kåreland, Lena. Lindh-Munther, Agneta. 2005. (S)könlitteraturen i förskolan. I Kåreland, Lena. (red). 2005.  Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Stockholm: Natur och kultur. (113-154).

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Upplaga 3:1. Lund: Studentlitteratur.

Övrigt

Karabuda, Effie. 2017. Svenska Star Stable hästsuccén som spelbranschen glömmer bort. Aftonbladet. 3 november 2017.   https://spela.aftonbladet.se/2017/11/svenska-star-stable-hastsuccen-som-spelbranschen-glommer-bort/ Hämtat den 10 november 2018.

 

Ett författarporträtt

Det finns en författare som inte riktigt nått in i de finaste litterära salongerna men som ändå betytt oerhört mycket för människor världen över. Denne författares många noveller och romaner har tryckts i över två miljoner exemplar men har i stort sett aldrig lyckats tilltala kritikerna. I ett fall blev han så illa hyvlad att en samtida författarkollega, Jan Fridegård, ryckte ut till hans försvar.  Ändå är det i det fattiga 1900-talets Sverige som han, Bernhard Nordh, med sitt författarskap lyckades hålla svälten borta från sina egna men också ingjutit kraft i andra som befunnits i nöd.

Södra Lapplandsfjällen blev kända genom berättelserna I Marsfjällets skugga och Fjällfolk.  Långa led av ättlingar till Lars Pålsson, en av huvudpersonerna från I Marsfjällets skugga, har tagit emot nyfikna turister som letat sig till Marsliden för att gå i samma spår som författaren.

De av oss som stammar från människorna som envist klöste sig fast på fjällsidorna återfår, via Bernhard Nordh, historia som försvunnit. Läs- och skrivkunnighet var det långt ifrån alla som hade och i det rådande armodet nyttjades och återanvändes alla tillgångar tills inget fanns kvar. Till eftervärlden sparades ytterst lite.

De som utan anknytning till släktena och miljöerna i skildringarna läser Nordhs nybyggarskildringar slungas i stället ut i en oförsonlig vildmarks karghet där det enda som skiljer ett liv från en död är hur envist det vill överleva och hur mycket tur det får till skänks. Det är en kärvhet som till viss del påstås återfinnas i fjälldalarnas människosjälar än idag, som ett recept på slitstyrka som nedärvts generation efter generation. Det är också ett lugn och en kraftfullhet som återfinns i hans berättarstil. Med enkla och korta meningar piskar han fram hög fart och spänning.

Han har fascinerat sina läsare sedan 1936 och än i dag fattar han nya läsare, i alla åldrar, vid handen och leder dem in i den vidunderliga vildmarken.

Bilderna är tagna ur Bernhard Nordh-sällskapets och Vilhelminas fotoarkiv.

”För är inte lidandet, tidens obarmhärtiga villkor och den karga miljön i 1800-talets Kultsjödal, men också författarens sätt att berätta, så långt från dagens televiserade och datoriserade barn som man kan tänka sig?”
Bertolof Brännström, journalist, häpnar över hur trollbunden den åttaåriga dottern blir av B.Ns romaner.
http://www.bernhardnordh.se/mittmote.htm

Mannen som gav Marsliden både röst och kraft

Den 2 april år 1900 föddes en oäkting i Björklinge, Tierps kommun. Han fick heta Bernhard. Gossens mor Selma Bolin blev aldrig gift med Bernhards far Johan Olsson, som var yngste sonen i den familj i vilken hon arbetade som piga. I stället fick hon lämna sitt arbete, överlåta skötseln av barnet till sina föräldrar och söka ny tjänst.

Morfadern Erik arbetade som kusk och försörjde Tierp med den dagliga leveransen brev och mormodern Johanna var dotter till en lärare i socknen och ansågs beläst. Hon inpräntade läs- och skrivkunskap i sitt barnbarn och med tiden hjälpte Bernhard sin inte lika läskunnige morfar med postutdelningen.

Selma träffade en statare, en lantarbetare på ett gods, under sin tjänst som bondpiga och gifte sig med honom. De flyttade fem kilometer bort till en statarbostad i Strömsberg, som tillhörde samma bruk de båda tidigare varit anställda på.

Johan Nordh adopterade den unge Bernhard, vilken bodde kvar hos morföräldrarna till dess han var sju år, och sedan flyttade han till sin mor. De inte längre helt nygifta hade då hunnit flytta ännu en gång och bosatt sig närmare Strömsberg. Det var vanligt att statare ofta flyttade. Kontrakten de skrev med godsägaren gällde vanligen ett år och den största delen lön, stat, fick de i natura. Boendet löstes ofta med statarlängor, där förhållandena kunde vara mycket dåliga, eller i en- till flerfamiljshus.

Eftersom statarna inte fick hela lönen kontant var det också vanligt att de skuldsatte sig vid inköp av förnödenheter på gårdens butik. Det gjorde att kvinnorna, som normalt för tiden var hemmafruar och skötte barn och hushållssysslor, tvingades ut i lönearbete på bruket.  I praktiken blev många statarfamiljer livegna på de gårdar där de var anställda.

Efter konfirmationen fick Bernhard anställning vid ett gjuteri men stannade inte länge utan provade sig fram mellan olika arbetsplatser. När rallarna kom 1917 för att bygga järnväg mellan Strömsberg och Tierp tog Bernhard anställning och där mötte han sin mentor, Arthur Höglund, rallarbas och aktiv inom arbetarrörelsen. Höglund gjorde djupt intryck på Bernhard.

År 1918 byggdes räls i Dannemora och Bernhard gjorde sig ovän med arbetsledningen eftersom han sålde tidningarna Syndikalisten, Stormklockan och Brand, samt deltog i strejker.

Syndikalisterna strävar efter att förverkliga den frihetliga socialismen och utjämna samhällsklasserna, bland annat genom ett gemensamt ägande och förvaltande av produktionsmedlen.

Upptakten till Syndikalisterna var storstrejken år 1909, då SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) genom lockout försökte tvinga fram lönesänkningar på vissa arbetsplatser på grund av den pågående lågkonjunkturen. Arbetarna och facken svarade med en massiv strejk där endast sjukvård och andra samhällsnödvändiga funktioner var undantagna. Strejken varade i tre månader innan SAF hävde den sista lockouten.

Utvandringen från Sverige var hög under tiden för strejken.  Det rådde Amerikafeber och kulmen varade mellan 1865, efter ett antal år mycket dålig skörd, och fram till 1930. Miljontals brev hem till Sverige skönskrev det nya landet. Klippt från en dagbok från 1866: ”Det är gruvligt vad Sverige är obetydligt mot utlandet i alla avseenden, i synnerhet Småland.”

Sin anställning återfick Bernhard inte efter strejken och på hösten tog han därför anställning i Häggenås, Jämtland. Det var hans första kontakt med fjällvärlden. En längtan efter äventyr grep honom och efter en tids vägluffande och kortvariga anställningar längre söderut återvände han till Jämtlands fjällvärld för att bli björnjägare. I den självbyggda kojan han byggt sig slog sjukdom till och endast tack vare omsorgerna från en vänlig fäbodjänta fick Bernhard behålla livet. Han återvände till Tierp för att vila upp sig. Än en gång försörjde han sig på ströjobb och en olyckshändelse i Närke gjorde hans ena arm svårt skadad.

I Vendel kom han i kontakt med en skollärare som uppmuntrade honom att skriva. Mormodern Johanna hade tjatat på Bernhard om vikten av att läsa. En pojke som du, hade hon sagt, kan bara klättra på samhällsstegen genom läsning. Sedan hade hon pekat på biblioteket där skönlitterära verk stod och väntade på honom.

Med också skollärarens stöd i ryggen började Bernhard Nordh skriva, nu bosatt i Uppsala. Han gick också en kurs i stenografi samt brevkurs i både engelska och svenska. Han var väl medveten om att Moa Martinsson, Jan Fridegård och Ivar Lo Johansson redan skildrat det han upplevt som lantarbetare, bruksanställd och statare och att de dessutom gjorde det mycket skickligt. I stället lät han sig inspireras av Jack London. Hundratals noveller flödade ur honom och de handlade främst om livet i landsbygden och i fjällen.

Under en resa till Vilhelmina samlade han material till de kommande romanerna han bestämt sig för att skriva. Han vandrade mycket, samtalade med familjer och lät dem berätta själva om hur livet tedde sig för nybyggarna. Den åldrade Jonas Larsson, en av Lars Pålssons söner och på bilden spelande psalmodikon, berättade många av de minnen som senare blev Nordhs böcker. På underlag av Marslidenbornas berättelser och dåtidens utsyningsdokument växte hans förståelse för tillblivelsen av fjällbyn och de första uppodlingarna fram. 

Inte många ägodelar hade Bernhard med sig under sina resor i fjälltrakten. En kaffekanna, en stekpanna, lite salt och mjöl. Det var äventyret och slitet han ville skildra, realistiskt, inte livet hos någon med makt och medel.

Sedan träffade han Helga från Dalarna och med henne gifte han sig år 1932. De fick tre barn och i det fattiga Sverige lyckades Bernhard försörja sin ännu växande familj med sitt författarskap samt som medarbetare på en tidning.

1936 gav han ut sin första roman, Jorden är god. Året efter kom hans verkliga genombrott I Marsfjällets skugga och den följdes året därpå av Fjällfolk.

När Bernhard förstod att livsvillkoren i Marsliden inte förbättrats avsevärt sedan första generationens nybyggare, om vilka han författat, inledde han ett samarbete med tidningen Folket i Bild. Målet var en insamling till ett kraftverk i Marsliden. Det lyckades och snart stod kraftverket färdigt. Dessvärre förstördes det av vårfloden och en ny insamling tog vid. 1943 invigdes det nya kraftverket, beläget vid Ropenbäcken, av LO:s ordförande August Lindberg och det försörjde Marsliden med ström i 15 år.

Sammanlagt blev det 28 romaner och en uppsjö noveller. I över fem decennier underhöll Bernhard Nordh sin position som en av Sveriges mest lästa folkförfattare.

Dieter Mandl, född i Österrike i ett beläst hem, bestämde sig för att flytta till Sverige efter att han fängslats av Nordhs starka och målande beskrivningar. Hans önskan slog in 1961. Trots att han reste i Nordhs spår och utforskade platser han läst om i de många böckerna lyckades han aldrig få träffa författaren i person.

I augusti 1972 avled Bernhard Nordh i Uppsala.

”Jag fick aldrig säga till honom ”det var faktiskt du som gjorde att jag kom till Sverige. Det var du som drog mej hit och du som förändrade mitt liv i grunden! Jag skulle ju bli arkitekt i Österrike och leva där och inte här! Men du ska veta att jag inte ångrar en endaste sekund att jag följde ditt rop!””

Dieter Mandl

Vitt och kallt, sa Bonnie Katt

Min dotter och jag hade tillfälle att läsa Eva Ulleruds saga ”Vitt och kallt, sa Bonnie Katt”, vilken är en berättelse som passar för barn mellan 3-6 år.

Att Eva Ullerud älskar katter undgår ingen som läser den varma historien om siameskatten Bonnie. Med enkla, nästan naivistiska teckningar i snövitt och mustiga höstfärger leds vi ut genom dörren av den nyfikna kattflickan och följer henne genom ett främmande vinterlandskap. Djur och insekter får tillfälle att berätta hur de övervintrar och den förundrade Bonnies upptäckter guidar läsaren genom de förberedelser djuren gjort inför den frusna årstiden.

Intill mig sitter dottern som snart utbrister: ”Det rimmar, mamma! Allting rimmar!”

Ulleruds barnbok är en rimmad verssaga med lättförståeliga skildringar av en besjälad natur.  Det påminner en del om en mer omfattande Pixibok, eftersom den är 45 sidor lång. Det finurliga slutet, som får barnet att fundera en stund, påminner om boken Max dockvagn av Barbro Lindgren och illustratör Eva Eriksson. Den boken berättar om Max som ute på promenad i trädgården hittar leksaker att stoppa i sin vagn, som blir allt mer överlastad. Den snälla Vovven hjälper till att bära tillbaka tappade saker till honom så färden kan gå vidare, men när den goda kakan trillar ur dockvagnen kommer Vovven tillbaka utan. Var kan kakan ha tagit vägen?

Så snart vi läst Ulleruds bok färdig började dottern, 6 år, fundera över en uppföljning och det är enkelt att se hur Bonnie Katt tar sig an alla våra årstider.

På samma vis som Den Vilda Bebin på rimmad vers tar sig an ett påhittat äventyr i taget och Max i enkla ordalag utforskar sin miljö är det troligt att den lilla Bonnie Katt kan fortsätta djupare in i vårt svenska, men också mångkulturella samhälle, och på katters oförfärade vis vara nyfiken på våra högtider och ritualer utan att tappa sin skara lika förundrade upptäcksresandens intresse.

Sagan om Bonnie är genuint charmig, kärleksfullt berättad och tillägnas förutom en rad djur alla som hjälper katter i nöd. Sexåringen förstår precis och rycker gärna ut för att vara alla små hårbollars högst personliga räddande ängel, vare sig de behöver en sådan eller ej. De barnsliga teckningarna som fångar kattens kroppsspråk tilltalar också min tvååring, som förtjust pekar ut katten i olika situationer men också igelkotten som gömmer sig bland löven.

Kanske är det något välbekant med stilen, något barnen kan relatera till, som gör att de pekar sig fram sida efter sida i boken?

Vissa av rimmen trivs oändligt bra i min mun, som när Bonnie ser snön virvla genom luften:

”Minsta lusen har sett det vita, kalla

Som stjärnor kommer de fallande alla”

och senare, när Bonnie Katt har sett sig om i trädgården och stiftat bekantskap med både nya och gamla vänner :

”Ingen var borta, alla fanns kvar

De vilar och krafter till våren spar.”

Rimmet:

”Aj, säger Bonnie, vad är detta för sätt

Ett ekollon fick jag i huvudet”

Känns däremot inte helt ljudlika, vilket naturligtvis kan vara en fråga om dialekt, och där hade jag själv nog formulerat det annorlunda.

”Aj, säger Bonnie, vad är det för grej

Som störtade från ovan och träffade mig”

Det förslaget hade dessvärre tvingat Ullerud att omformulera nästföljande vers också för att få fram att det hela rörde sig om ett ekollon. Komplicerat, det här.

”Aj, säger Bonnie, till en ekollongrej

Som störtat och träffat vår morrhårstjej”.

Nej, Eva Ullerud hanterar den knepiga akten att rimma betydligt bättre än jag gör och mina barn på 2 och 6 år ser mycket fram emot nästa äventyr med Bonnie Katt.

Själv är jag nog mer intresserad av vuxen Rimskolebok med den spetsörade ledstjärnan, eller någon av Bonnies kanske mer cyniska vänner, i frökenrollen. Det vore en underhållande mix när det gulliga och charmiga blandas med skattebetalarnas vardagliga plågor och bestyr:

”Tv-tablå och hämtmatsmeny

Rimmar på vad då och tillåt mig spy

Har du tröttnat och fått fnatt

Tag då hjälp av vår Bonnie Katt!”

Kort sagt: ”Vitt och kallt, sa Bonnie Katt” av Eva Ullerud är en mycket trivsam och gullig saga som tilltalar sin målgrupp på 3-6 åringar helt perfekt.

Själv vill jag absolut se mer, av katt och vitt skilda slag.

Eva och boken hittar du här: http://skrivarlyan.ullerud.nu/