Sally till salu

Sally Sofia Strömqvist var närmare 40 år och på väg till doktorn för att begå en oåterkallelig handling. Hon hade spenderat mesta delen av dessa passerade, dyra år som hustru till suputen Charles, ”Kalle på Gården”, Strömqvist, som föredrog att skåda djupt i starkvaror och begrunda över sitt öde på sofflocket. För ”saliga Sally”, som Kalle brukade säga, hade dessa år varit slitsamma, vilket märktes väl på hennes allvarsamma ögon, det grånande ljusbruna håret och de lätt insjunkna kinderna. Över munnen hade ett bistert drag gjort sig hemmastatt, vilket oftast krävde en viss ansträngning för att skaka av sig, men hon gjorde sitt bästa för att vara en gudfruktig och strävsam kvinna och levde varje dag angelägen om att göra sitt yttersta. ”Vila får man göra i graven”, brukade hennes morfar säga. Det var en livsåskådning som skiljde sig från Kalles, det måste sägas, för han tog dagen som den kom. Han var i varje fall en godmodig själ, trots sitt supande, som förvisso höjde rösten ibland men aldrig höjde handen annat än för att lyfta hatt och flaska.

Sally och Kalle levde fattigt i den lilla gården som gränsade till butiksföreståndaren Ohlssons villa och det var den Sally passerade nu på sin väg mot doktorn. Ibland kunde fru Ohlsson bjuda in även henne på te i sin stora trädgård där hon blev sittande i sällskap med de fina damerna i samhället. Fru Ohlsson umgicks dagligen med doktorinnan, som också var en mycket trevlig kvinna. Herrskapet var goda kristna, det var ett som var säkert, och ibland skämdes Sally över hur fattigt och dant allt hon rådde över var. Herrskapet gjorde aldrig något väsen av det men det hände ibland att frun i huset stack åt henne en slant för att hålla dem på benen. Det skedde i all hemlighet eftersom Kalle munter i sinnet och med en trudelutt på grammofonen drack upp alla deras pengar.

Sally kom från enkla förhållanden. Hennes far Mårten var en förödande stilig fiskare och hennes mor Ida dottern till en bonde, Klements, i Skansholma. Det hade inte varit ett parti Klements varit nöjd med eftersom den kvinnotjusande Mårten hade vissa laster Klements ansåg ogudaktiga, men Ida hade hotat att rymma om hon inte fick gifta sig med sin stilige friare. Äktenskapet hade väl varit lite si och så till form och fason kan man säga, men morfar Klements hade älskat Sally från första stund. Hon hade många fina barndomsminnen tack vare honom. Dessvärre blev han sjuk i kräfta och dog kort innan hon träffade Kalle, som på den tiden var ganska städad om än redan då lite svag för dryckjom.

”Morfar skulle ha varit utom sig”, mumlade Sally när hon svängde av in på kullerstensgatan som ringlade sig in mellan husen, ”men det finns ingen lag för nöden.” Det var sådana här gånger hon tänkte på sin salig morfar. Han hade varit en jordnära man men med hög moral. Han hade inte sett milt på Kalle på Gården, det visste Sally, men hennes man hade goda kvalitéer och behövde någon som styrde upp honom lite. Det och tur behövde han. I kväll skulle indrivaren hämta hennes byrå, den hon fått av morfar innan han dog. Det var det vackraste föremål hon hade: en stor och rejäl vitmålad möbel eleganta detaljer och många små lådor och några stora för sänglinne och dylikt. Sallys ögon svämmade över och hon fick hålla fast i räcket när hon gick över bron för att hon inte skulle gå i blindo. Hon tänkte på att indrivaren skulle hämta den. Kalle hade lovat att ordna fram pengar att betala skulden med så att hon fick ha byrån kvar. Sally hade varit förtvivlad och han hade tagit sig en stärkande sup och gått ut för att ”ordna med affärer”.

”Menar du med det att gå på krogen och supa till för korvörena du lyckats få ihop?” Hade hon skrikit och Kalle hade morrat något om att en kvinna gjorde bäst i att hålla tyst om sådant hon inte förstod. Med ordna med affärer var det att ordna med affärer, och hör sen! Hon sade inget mer men visste bättre än att lita på hans ord. Därför var hon på väg till doktorn för att ordna fram pengar. Det var sin kropp hon skulle sälja, för den var egentligen allt hon begagnade över.

”God dag, Sally”, sade doktor Bengtsson vänligt. ”Hur är det fatt med dig då?”

Sally knäppte händerna framom magen men blickade kavat på den gode doktorn när hon resolut sade:
”Jag har kommit för annonsen. Det stod att man kunde sälja sin kropp till forskningen. Att man kunde få en ganska rund slant för den. Jag hoppas att min duger än fast den är lite nött i kanterna.”

Bengtsson såg begrundande på henne och hon kände nervositeten välla in. Tanken på byrån, den fina målade byrån där hemma, höll henne kvar i mottagningsrummet men det var också det enda.

”Ja du, Sally”, sade doktorn långsamt. ”Är du säker på att det är detta du vill göra? Vid din död tillfaller din kropp således forskningen och den kommer sålunda inte begravas i vigd jord. Den kommer däremot bidraga till ökad förståelse för sjukdomar en mänska kan bli lidande av. Det är en kristlig gärning om någon.”

Sally svalde hårt och tvingade undan tårarna av skräck för sin själs öde. Skulle hon brännas i Helvetet för detta?
”Efter min död är min kropp forskningens, om Bengtsson tror att den duger till det. Och Gud må hjälpa mig för att jag gör detta.”

Doktorn pressade henne inte mer, utan lät henne skriva sin signatur på ett ark varpå han plockade upp trehundra riksdaler ur portmonnän och sträckte över dem. Sally neg och tackade och inom sig jublade hon över att byrån fick vara kvar i hemmet som den finaste pjäs hon ägde. Det var med lätta fötter hon skyndade hemåt och när hon passerade förbi Ohlssons butik kunde hon inte hålla sig utan gick in. Mjöl ville hon ha och kött, för sådant hade hon inte haft i skafferiet på flera veckor.

Det var uppsluppet i Gården när Kalle kom hem. Dofterna från spisen var så aptitliga att han förväntansfullt famnade henne och dansade runt med henne i köket där grammofonen spelade glada visor.

”Vad har du gjort, min saliga Sally? För vilka pengar har du kunnat tillaga något så ljuvligt?”

Det handlar om förtroende

Hur är det att vara förtroendevald?

Det står oss alla fritt att engagera oss i politiken, som fritidspolitiker eller sträva högre mot ett liv som yrkespolitiker. Som yrkespolitiker väntar ett liv med lockande löner men också stort ansvar och en utsatthet som inte bara drabbar den enskilda utan också hennes anhöriga. ”Din morsa såg till att min morsa mår skit! Fy fan för er! Jag hatar dig! Hela min släkt hatar dig!”

De höga lönerna yrkespolitikerna kan åtnjuta är också vårt medel för att hjälpa dem att försvara sin personliga integritet och stå emot otillbörlig påverkan. Politiker som lyssnar till sina samveten är viktigare för oss samhällsmedborgare än politiker som är billiga i drift. (1)

När man blivit förtroendevald förväntas man representera folkets intressen i beslutsfattande som rör samhället. Det tycks vara lite si och så med hur folket anser att dessa uppdrag sköts, eftersom en av sex politiker utsätts för trakasserier och hot om våld enligt en trygghetsundersökning. (2)

Utsattheten är inte jämt fördelad. Enligt undersökningen som gjordes 2012 var yngre politiker, mellan 20-29 år, överrepresenterade. Risken att bli trakasserad minskade med åren.

Bortsett från trakasserier, hot om våld mot den förtroendevalda eller dennes anhöriga, otillbörliga erbjudanden kan andra typer av utsatthet vara exponering för mutor och illegala affärsuppgörelser.

Profilen på den vanligaste gärningsmannen är en ensam frustrerad människa som riktar sin ilska mot den eller de politiker som är inblandade i förövarens uppkomna situation.

Jag ser det som troligt att de unga politikernas överrepresentation beror på att en ung, förmodligen oerfaren politiker inte hunnit lära sig vad som krävs för att kunna fatta beslut som påverkar andra människor. Kanske har politikern uttryckt sig klantigt, använt fel kanaler eller fattat fel beslut. Det är inte nödvändigtvis ett strukturellt samhällsproblem utan ett tecken på orsak och verkan. Gör man människor illa blir de farliga.

Det kan också vara så att unga politiker är mer känsliga för hot eller tror sig vara mer hotade än de faktiskt är, medan de äldre blivit garvade och tar frustrerade medborgares ord om hot för just ord och inte ett betydande hot mot deras eller anhörigas person. Det kan också vara därför trakasserier inte anmäls. Fyra av fem hot anmäls inte enligt undersökningen.

Arbetet som förtroendevald är stressigt. Man måste uttala sig i rikstäckande media, ens sociala status ändras och man blir ”en sådan där politiker” som komiker gör narr av och som de flesta medborgare gillar att prata illa om. Man kanske rent av själv smutskastat andra politiker under valkampanjen.

Är man ny inom politiken är man kanske inte på det klara med vad som krävs av en människa i en sådan maktposition. Att göra förändringar i samhället kräver kompetens, insikt och förståelse för samhällsstrukturerna. En kompetens som man kanske inte helt självklart lärt sig i skolan, särskilt inte om man hellre leker runt på rasterna än engagerar sig i samhällskunskapen, och vars avsaknad kan leda till att andra människor hotar en till livet. Det bidrar naturligtvis till en mycket stressig arbetssituation som mycket väl kan upplevas som ett konstant hot och färga hur man upplever sin situation och andra människor.

Förtroendevalda och tjänstemän

Kommunens förtroendevalda är folkvalda och väljs av kommunens invånare vid de allmänna valen vart fjärde år. Våra förtroendevalda är således på demokratisk väg tillsatta att styra och leda kommunen och förväntas återspegla invånarnas önskemål i detta görande.

För att genomföra de förtroendevaldas beslut behövs offentligt anställda tjänstemän, såsom till exempel rektorer, sjuksköterskor och förskollärare. Tjänstemännens uppgift är besitta kunskap om processer och organisation och att hjälpa förtroendevalda att bereda och verkställa de olika besluten som fattas av de i kommunfullmäktige sittande förtroendevalda.

Kommunchefen är högsta ämbete, en post utsedd av kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Kommunchefen är ansvarig över verksamhetscheferna. Förhållandet förtroendevalda och tjänstemän regleras av kommunchefen, men också av budget och kommunlagen. Kommunchefen förväntas vara expert på att leda arbetet, även om hon nödvändigtvis inte är politiker, och är ansvarig över de verksamhetsområden som kommunen enligt lag måste sköta.

Fritidspolitiker och yrkespolitiker

Fritidspolitiker sitter ofta som ledamöter inom kommunal och landstingskommunal verksamhet och tjänar sitt uppehälle på andra sysslor än politiken, vilken de sköter och följer på fritiden.

Yrkespolitiker tjänar sitt uppehälle genom sina politiska uppdrag, exempelvis som sittande på minsisterpost, riksdagsledamot, landstingsråd eller kommunalråd.

Har partier spelat ut sin roll?

Vi låtsas att vi har en politiker. Han gick till val på att ordna en bättre kommunal skola och invånarna i kommunen gav honom sitt stöd. I budgeten finns x kronor, med vilket han skall ordna den skola han lovade medborgarna.

I kommunens historik finns också beslut kring hur man driver en skola och vår politiker får inte bryta de direktiven. För att slippa ansvaret anställs en kommunchef som i sin tur anställer en verksamhetschef, vilken sätts i utbildning för att bli expert på att driva skolor. Verksamhetschefen tillsätter en rektor som verkar kompetent.

Kommunfullmäktige godkänner en budget som styrelsen tagit fram och verksamhetschefen blir informerad om hur mycket hon har att röra sig med. ”Gör ditt bästa!” Säger politikern och folket förväntar sig kanske regnbågar, mirakel och enhörningar vilka hundvalpar rider på.

Verksamhetschefen ser över budgeten och inser att det fattas y kronor. ”Fan och finkadeller”, tänker hon, ”det här går inte.”

Rektorn tillkallas och de gör upp om insparningsåtgärder.

En gymnasielinje demonteras. Den var ändå inte särskilt populär. Eleverna hänvisas till grannkommunen. Folket blir rasande.

Att det går att göra så behöver inte vara dåligt. Politikerna kan fortfarande hållas ansvariga. Oenigheter inom de olika verksamheterna går att lösa och kommunchefen har ett starkt incitament att anställa en bra verksamhetschef och verksamhetschefen har ett starkt incitament att tillsätta en bra rektor på skolan.

Bara för att man delegerat en arbetsuppgift behöver det inte innebära att man slutar att kommunicera och följa upp konsekvenserna av ett beslut. (3)

Många led och många människor bidrar till att ackumulera ett tungt vägande samvete. Många öron lyssnar på diskussionerna och många ögon granskar besluten som fattas.

Om det ändå ligger i kulturen att politiker fuskar är det på väljarnas ansvar att byta ut politikerna som inte håller måttet. Väljarna kan också bli korrupta. ”Min farsa har alltid varit sosse och hans farsa före honom! Det finns inget annat parti för mig!” ”Nej, jag röstar ALLTID borgligt!” är också en form av korruption. När den faktiskt förda politiken inte längre är relevant, utan generationer av ”så har vi alltid gjort” ges företräde hjälps de förtroendevalda och dessas väljare åt att föra samhället i botten. Det är människor med samvete och moral som måste visa vägen när förvirrade inte orkar går åt rätt håll.

Syftet med ett parti är att bilda ett någorlunda uniformt underlag kring en politisk diskussion. De ideologiska snurrorna bestämmer en prioritetsordning som alla kan vara överens om, till exempel om pengarna inte räcker till en skola. Dåligt underbyggda ideologier prioriterar allt lika: ”Vi måste tänka på burhönsen!” ”Men människor svälter ju!” ”Jo, men burhönsen lider!” och havererar ofta när problemen blir för stora. Väl genomarbetade ideologier hanterar dylika kriser med diskussioner och samarbete.

Därför har partipolitiken inte spelat ut sin roll.

Attraktionskraft i politik

Politik handlar om att nå ut med en produkt, ett budskap, och politikerna är dess försäljare. Våra främsta företrädare är välputsade, stiliga och karismatiska, kanske för att det är lättare att locka väljare om de får tillåtelse att identifiera sig med attraktiva människor, med vinnare.

Naturligtvis kan man inte värva väljare enbart med att vara vacker. Det gäller också ha egenskaper som är attraktiva. Våra politiker skall vara människor av folket, faderliga och moderliga, allvarliga men inte allvarstyngda, trevliga men inte lustiga, alerta men inte nerviga. De måste kunna kompromissa ibland men får absolut inte vara nyckfulla. De måste vara perfekta aristokrater som bemästrar alla situationer utan att vara mästrande.

Sedan måste de också veta hur man gör!
Det är inte upp till politikern att avgöra vad som är populärt, utan att förstå vad som är det och kunna använda den relevansen till det som tjänar hennes syften. Därmed har man också öppnat dörrar för sociopater, lögnare och manipulatörer som är sugna på en välbetald karriär men att vara personlighetsstörd är inte ett kriterium för att bli en god politiker.  😉

Ideologin gör som vanligt störst skillnad. Man kan identifiera politikernas sanna kvalitéer om man frågar sig själv: Tror jag på deras ideologi – och tror de själva på den?
Om politikern håller ideologin han företräder högre än sin egen framgång kan det vara ett tecken på sundhet, på en folkvald som förstår varför han sitter på sin plats och inte tror att det var för att han sänts av en gudomlig kraft.

Det krävs således en mycket specifik sorts människa för att kunna tämja de vargar vårt politiska klimat utgör. Är man inte rätt person, rätt rustad, blir man uppäten. Det bevisas gång på gång.

Väljarna

Väljarnas arbete består främst i att inte låta sig luras av de välputsade, vältaliga, karismatiska egoisterna som friställt sig ifrån sina ideologiska övertygelser och därmed är kapabla att hitta på lagar som inte tillämpas på dem själva.

Det krävs också av oss att vi av tradition inte säljer våra själar till en ideologi som slutat vara aktuell för den tid vi lever i. ”Jag gick i jävligt fin skola och det skall mina förbannade barnbarn också göra!” ”Jag älskar mina kor mer än mina medmänniskor, för de varken bits eller sparkas lika ofta!”

Tjänar den rådande ordningen våra intressen på lång sikt? Systemet är tungt och klumpigt och baserat framför allt på våra samveten. Är något fel tar det tid att ändra. Små snabba beslutssystem är enkla men lätta att göra fel i.

Våra folkvaldas samveten, och våra egna, är de bästa kvalitetsstämplar vi har.

Källor tagna från studiematerialet:

1. ”Att vara förtroendevald”
   2. ”Politikernas trygghetsundersökning 2012 – Rapport 2012:14”
2. ”Adjö medborgare” av Margareta Norlin

Sömnproblem under småbarnstiden: God natt, min skatt

Inledning

En god natts sömn är essentiellt för människans psykiska välbefinnande. Sover man för lite frestar det hårt på kroppen. Vid trötthet drabbas vi ofta av koncentrationssvårigheter, irritabilitet, stresskänslor och hunger, beroende på att våra biologiska mekanismer störs ut. Vid ihållande sömnbrist kan depressioner bryta ut. Barn har större sömnbehov än vuxna, särskilt spädbarn, eftersom de växer och utvecklas snabbt under sina första levnadsår.

På BVC, barnavårdscentralen, och i forum på nätet dryftas ofta de nyföddas sömnvanor eftersom barnens nattliga bestyr i högsta grad påverkar föräldrarnas välmående. Som nybliven förälder får man ofta höra frågan: ”Får ni sova något då?”

Denna studie syftar till att beskriva hur man hur man med hjälp av klassisk betingning kan etablera en god nattsömn för hela familjen.

Bakgrund

Sömn

Sömnen delas in i fem stadier, 90-120 minuter långa vardera, som avlöser varandra under hela natten, som i vågor. Vanligtvis brukar man efter det första insomnandet gå ned i stadie 2, bassömn, och sedan i djupsömn innan efterföljande REM-sömn tar vid.

Under djupsömnen försätts vi i ett dvalaliknande tillstånd där kroppstemperaturen sänks och andningen blir djup och regelbunden. Det är svårt att väcka upp någon som befinner sig i djupsömn och det är under detta tillstånd som man kan prata eller gå i sömnen. Vanligen består morgontimmarna av mer REM-sömn än den inledande nattens övervägande djupsömn.

Under REM-sömnen har hjärnan vaknat till och bearbetar för fullt dagens händelser. Under ögonlocken rör sig ögonen och andnigen påverkas av händelser i drömmen. Forskning tyder på att man drömmer under både REM-sömn och non REM-sömn, NREM. Efter REM-sömnen återvänder man till bassömnen, där vi blir mer lättväckta och hjärnan registrerar om något händer omkring oss och sedan börjar cykeln om.

Barns sömnmönster ser något annorlunda ut eftersom de har fler stadier av ytlig sömn än vuxna och under barnets första veckor är sömnen starkt reglerad av hunger. Ett nyfött barn sover mellan 16-18 timmar per dygn, oftast fördelat i pass om några timmar och behöver således också äta på natten.  När barnet blivit 3-4 månader minskar sömnbehovet till 15 timmar och tydligare vanemönster börjar framträda. Sömnintervallet kan vara runt 10 timmar natten, eftersom barnets biologiska klocka ställer in sig på att sova mer under de mörka timmarna. Också under det andra levnadsåret har barn stort sömnbehov, mellan 14-16 timmar per dygn och behöver därför också sova en stund på dagen.

I perioder av tandsprickning eller vid sjukdom kan sömnen bli störd, precis som hos vuxna.

Vid varje möte med BVC får föräldrarna frågan om barnets sömnvanor. En stor andel av de nyblivna föräldrarna vet inte hur de skall lära sina barn att sova på natten. Problemen visar sig som svårigheter vid insomning, frekventa uppvakningar och ett beroende av att ha föräldrarna nära för att kunna somna om. Många upplever att barnet bara somnar om det får äta sig till sömns.

Betingning

Man kan säga att inlärning är en förändring i beteendet som uppkommit genom övning eller erfarenhet och den övervägande delen av vårt beteende är i något skede inlärt. Vi har lärt oss att lära nya saker för att anpassa oss till en föränderlig värld. Ur ett biologiskt perspektiv har ljud, dofter och färger förknippats med fara och i samma ögonblick vi upphör vara läraktiga är risken stor att vi går under. Att tala är inlärt, precis som att samarbeta eller uppföra sig enligt sociala koder och att hämma känslor som inte är acceptabla. Man har upptäckt att föl som går tillsammans med ston i hagar där äppelträd står, äter inte av nedfallna frukterna förrän de vuxna djuren visat att det går.

När en signal kopplas ihop med en reaktion talar man om betingning. Det kan vara en doft, en färg, ett ljud eller ord som utlöser en särskild reaktion, till exempel när rastklockan ringer och alla barn återvänder till lektionen, eller när en parfymdoft får en att tänka på en särskild person och en viss känsla uppkommer.

En förutsättning för att betingningen skall uppstå är att det krävs ett naturligt eller väl inlärt samband mellan stimulus och responsen. Våra biologiska autonoma reflexer, som till exempel Pavlovs försök med hundars salivering, är redan inbyggda och kan utgöra en grund för nya betingningar. Särskild mat kan göra oss illamående eller känna stort sug.

Betingningen fordrar också ett inledningsvis neutralt stimulus och en neutral respons, där stimulus kopplas samman med responsen på ett medvetet sätt och lärs in som betingning för att framkalla den nu betingade responsen.

I min studie är det en ramsa, till exempel: ”God natt, sov gott” eller en god nattsång som utgör betingat stimulus med insomning som betingad reflex.

Problemformulering

Den upphackade sömnen är problematisk, särskilt på sikt. Barn som inte lär sig den goda sömnen kan få ett minskat välmående i form av trötthet, koncentrationssvårigheter och minnesnedsättningar vilket blir särskilt drabbande när barnet kommer upp i förskoleåldern. Föräldrar, särskilt de som inte har möjlighet att vila under dagtid, drabbas lättare av depressioner, irritation, ilska och uppmärksamhetsstörningar.  Det ökar också risken för anknytningssvårigheter gentemot barnet, relationsproblem och olyckor både på arbete, i trafik och hemmiljö. Också risken för våld mot barnet ökar.

Syfte

Med denna uppsats vill jag presentera en metod baserad på klassisk betingning för att underlätta vid etableringen av sunda nattvanor och därmed hjälpa familjer att bibehålla psykiskt välmående.

Metod

Mina studier grundas av egen erfarenhet av tre barn, fleråriga diskussioner på familjeforum, råd från BVC och till viss del litteratur. I slutet av uppsatsen kommer jag att diskutera metodens för- och nackdelar.

Redovisning

Den första veckan med ett nyfött barn brukar kallas för ”förlängd graviditet”. Barnet är relativt förnöjt så länge det får äta ordentligt och sover mycket, ofta även på natten, vilket brukar vara uppskattat av föräldrarna som hört skräckberättelser om havererad nattsömn av andra välmenande föräldrar. Så snart barnet blivit mer kognitivt utvecklat börjar dess behov också växa och kraven på omedelbara omsorger läcker över även på natten.

I takt med att barnet utvecklas utkristalliseras en tydligare struktur över barnets behov och vanemönster. Det är klokt att föra dagbok över vilka tider barnet behöver äta, när det blir sömnigt och hur länge det sover. Dessa dagbokspapper skall sedan sammanställas till ett schema, där varje posts flexibilitetsintervall är ungefär 15 minuter, eftersom barnet inte har kapacitet att vara tålmodigt om vilan eller maten dröjer. Målet är att inordna barnet i en dagsrutin som innehåller allt det barnet behöver, serverat innan krisläge aktiveras. På så vis ligger man hela tiden lite före och barnet kan vara lugnt och glad i förvissning om att föräldrarna har kontroll.

Vid schematillverkningen är det viktigt att tänka till extra runt kvällspassen. Barnet bör vara sömnigt men inte övertrött när läggningen inleds, inte heller hungrigt eller för utvilat. Det är en framgångsavgörande faktor att barnet fått så mycket mat att det inte orkar en droppe till, utan vänder bort huvudet som i avsky inför åsynen av flaskan eller bröstet, eftersom hunger får det att vakna upp under natten och bli oroligt. Om barnet är äldre gäller mättnad även vid intag av välling eller fast föda.

Vid ungefär 4 månaders ålder, när barnet inte längre är glupskt hungrigt vid det kvarvarande nattmålet, är det lämpligt att börja anpassa barnet för en hel natts sömn, d.v.s. 12 timmar. De kvarvarande timmarna innan sömnbehovet är fullt fördelas ut under dagens vilor. Det bästa är om tiden i föräldrarnas säng redan är över, med tanke på risken för värmeslag, klämolyckor och spädbarnsdödlighet, och en egen säng presenterad men det är inte nödvändigt för att nå resultat.

För att få inlärningskurvan att bli så optimal som möjligt är det särskilt viktigt att alltid följa en given rutin, eftersom repetitiva mönster snabbt sorteras och tolkas enligt erfarenhet och leder till mindre motsättningar. Rutinen kan vara bestående till exempel av en stunds lek, kvällsmatning 1, bad eller tvätt, kvällsmatning 2, en stunds bus för att få barnet att skratta ordentligt, nedvarvning med ytterligare en slurk mat, nattramsa eller sång och slutligen läggning i den egna sängen.

Första natten kommer barnet, som eventuellt redan vant sig vid den första tidens förlovade tillvaro i föräldrarnas säng och att få somna med bröstet eller flaskan i munnen, att protestera. Denna första natt av tillvänjning kommer att bjuda på patrull, där barnet inte förstår varför det inte går till som det brukar. Det har skett en organisering av tidigare upplevelser vid läggning och denna nya rutin går inte att assimilera, utan tvingar barnet till ackommodation.

För att lugna barnet och göra det sömnigt igen kan man trösta barnet i sin egen säng, genom att smeka det över kroppen, klappa det mjukt och taktfast i rumpan eller vad som nu har för lugnande inverkan. Ge det ett en tidsbegränsning, till exempel fem minuter, och har det inte avsedd effekt kan man ta upp barnet i famnen och lugna det. Man kan också om man har möjlighet flytta över barnet till vagnen och vagna det, det vill säga köra vagnen fram och åter över en tröskel, tills det är avslappnat igen.

När barnet åter gått ned i varv och blivit sömnigt men inte somnat lägger man det i sin säng och upprepar nattramsan eller sången man valt. Det är denna ramsa som med tiden kommer att betingas och i det närmaste likna en avstängningsknapp på barnet. För en oinsatt i psykologi liknar effekten magi. När man sagt ramsan lämnar man barnet ifred, förslagsvis genom att lämna rummet eftersom målbilden är att barnet skall kunna sova lugnt och tryggt själv.

Denna procedur kommer att behöva upprepas flera gånger under första natten men säkerligen också under andra natten. Barnet kämpar fortfarande med att strukturera upp den nya informationen i begripliga block och som förälder får man stå fast i genomförandet men inte framkalla panik hos den lilla. Det gör man genom att svara upp på barnets gråt med resultatorienterad handling, med avsikt att så snabbt som möjligt lugna, och ord i form av betingningsramsan eller sången. I mesta möjliga mån skall det nattliga lugnet upprätthållas för att göra stor skillnad på dagtid, med lek och ljus, och natt, med begränsat ljus och tystnad. Man får aldrig någonsin lämna ett barns fråga obesvarad, eftersom den lillas kognitiva förmåga inte är utvecklad men väl hennes biologiska kamp för överlevnad.

Tredje natten, om inte förr, börjar barnet förstå och en betingning kan ha inletts. Som förälder har man lyssnat på gråtens karaktär och hör att det inte är alarm som uttrycks utan frågvisa utrop: ”Hallå? Var är ni?” eller ilska: ”Pallra er hit, för bövelen!”

När barnet inte gråter förtvivlat är det lämpligt att avvakta med att ingripa handlingsmässigt utan bara, genom dörren på glänt, lugna med att upprepa ramsan. Ge barnet ett par minuter att minnas vad den betyder och vid behov kan man upprepa den igen. Skulle barnets gråt eskalera går man vidare till nästa steg och lugnar barnet i sängen. När barnet är sömnigt igen säger man ramsan eller sången och lämnar rummet.

På fjärde natten, om inte förr, är det troligt att de fysiska ingripandena med lugnande i sängen eller upplockning av barnet inte förekommer alls. De kommande dagarna gäller det att fortsätta etablera rutinerna och mycket snart märker man att ramsan eller sången fått sin betingande effekt; barnet somnar om nästan genast.

Som förälder har man uppnått sitt mål: Barnet, och skötaren, har en förutsägbar vardag med tydliga vilopauser som ger utrymme för egen tid. Nattrutinen fungerar med 12 timmars god nattsömn där den lilla kan somna om helt själv, eller i nödfall med hjälp av en ramsa, om hon vaknar upp. Barnet behöver heller inte läggas i sin hemmiljö för att ramsan skall fungera, utan kan lika gärna nattas enkelt hos en släkting, vän, på hotell, i tågkupén eller i barnvagnen på konserten eftersom rutinen är assimilerad och den nya miljön tillpassas genom filtrering för att bibehålla grundantagandet intakt.

Nackdelar med betingningsmetoden

Föräldrar som vill känna sig fria att leva impulsivt kan uppleva schemaläggandet fängslande. Att inte plocka upp barnet i den egna sängen och ge det bröstet kan upplevas som separation eller som att man frestar på anknytningen. Osäkerhet och stress över att barnet gråter hela den första natten och troligt delar av den andra natten också kan göra att man tvivlar på sitt förnuft, på att man verkligen gör rätt och man kan uppleva att man plågar sin avkomma. Vi är biologiskt programmerade att reagera på barngråt och litar man inte förnuftsmässigt på att man gör korrekta och aktiva val ökar man stresspåslaget hos sig själv. Är man inte duktig på att tolka barnets olika tonfall vid gråten är det lätt att tro att all gråt är alarmerande, inte kommunicerande.

Det kan kännas påfrestande att inte få sova, eftersom det var för att minska på riskerna med trötthet som hela projektet inleddes. Stadiet av den fragmentariska sömn som rådde innan tillvänjningen iscensattes kan ha normaliserats och som förälder kan man ha slutat se det som destruktivt.

Fördelar med betingningsmetoden

Den omedelbara vinsten som följer på ett beslutsamt genomförande av tillvänjningen är att ge hela familjen möjlighet att leva kommande dagar, månader och år utvilade och därmed psykiskt välmående. Välmående föräldrar är tålmodiga och tillgängliga och därmed till fördel för barnet och den viktiga anknytningen.
En annan vinst är att i samma ögonblick som dagarna blir förutsägbara är det inte något problem att äta sin frukost i Rom och sin middag i Las Vegas. Barn som känner sig omhändertagna och vars behov är tillgodosedda redan när de börjat formulera önskemålet är trygga, glada, pigga och äventyrslystna.  De gråter sällan, för de behöver inte.

Känslan av att plåga barnet är obefogad, så länge man besvarar barnets osäkerhet med tydligt ledarskap och en attityd av att man vet vad man gör. Som vuxen är det förväntat att man valt rollen som vägledare och vid tillvänjningen är det ett utmärkt tillfälle att visa prov på det.

På morgonen efteråt är barnet precis som vanligt, eftersom de saknar förutsättningarna för att vara långsura eller förbittrade över att man tagit ledningen över dess sovvanor. Man kommer också att märka en bättre aptit, jämnare humör och andra indikatorer som snarare visar att omställningen varit av godo.

En annan fördel är att den prövning det kan innebära att införa ett tydligt dag-och nattdygn är blott den inledande starten på ett livslångt föräldraskap som kommer att innebära större och mer komplexa utmaningar än detta.

Slutsats

Oavsett hur man väljer att anpassa sitt barn till den övriga flockens nattliga vanor är det klokt att börja så snart barnet är moget för lång, sammanhängande sömn. Det ökar sömnens kvalité för både barnet och dess övriga familjemedlemmar och möjliggör en optimerad utveckling för såväl det fysiska, psykiska och sociala.

Källor:

http://www.annawahlgren.com/forum/
Skapad av AnnaWahlgren AB 2006, hämtad 2015-01-03

http://www.eckerberg.se/be/somnproblem.htm
skapad av Berndt och Britta Eckerberg 2012-11-10, hämtad 2015-01-03

”Psykologi – vetenskap eller galenskap” av Mikael Lundgren
ISBN: 978-91-44-00978, upplaga 1:6

Avfrostningen

Det året var vintern kall och grå. Människorna emotsåg vårens värme och ljus men än skulle det dröja. Ellen Henck hade känt sig frusen i flera år. En förkylningsepidemi hade sänglagt halva staden, vilket gav alla sjukvårdsinrättningar så mycket att göra att tidningsrubrikerna dagligen stavades ut: ”Sjuksköterskor i uppror”, ”Köerna ringlar långa” och ”Är den svenska sjukvården sjuk?”. Ungarna hade fått den ena slängen efter den andra och hela hösten hade försvunnit i vård av barn, snorpapper och spyhinkar.

Ellen, utrustad med järnhälsa sedan födseln, höll sig dock på benen. Det var tur eftersom hennes man Gustav varit småkrasslig i både kropp och sinne i perioder under en längre tid. Hon hade bett honom gå till doktorn, men han hade bara suckat och svarat: ”Gumman, jag är ju doktorn! Jag är inte döende, hoppas jag, jag är bara eländigt nog frusen intill benen. Jag måste nog ringa jobbet, för det finns ingen chans att jag orkar nattpasset. Har antagligen fått alla de förkylningar som människorna sökt hjälp för. Lägg över mig en varm filt är du snäll.”

Förvisso var hennes man doktor, men att han inte var redo för graven ställde hon sig tveksam till eftersom han förlorat all energi utom till att gnälla över hur trött han var. Hur som haver var hon led på att se honom i detta eländiga tillstånd och ibland tänkte hon mörka tankar om sin man. Hennes ord, allt oftare av trötthet fräna och sedan länge kärlekslösa, hade liten effekt på hans obenägenhet att söka utomstående hjälp för sina problem och hon upplevde därmed att hon ofta skötte det gamla rivningsfärdiga huset och de tre barnen själv.

Sedan ett par år tillbaka arbetade Ellen deltid som receptionist på tingsrätten, där hon också mötte deras gemensamme och något äldre vän lagmannen John Richardt. När yngsta dottern målat TV:n med spritpenna var det John Richardt som lånade dem pengar att köpa en ny och när deras förra bil fick punktering på E4:an på väg mot Finlandsfärjan var det John som gjorde plats i sin BMW och fick dem dit i tid till avgången. Han gjorde till och med sitt bästa för att försöka hjälpa dem sälja lägenheten inne i stan som de blivit fast med när bostadsbubblan kollapsade.

John Richardt var ungkarl och årligen firade han jul med familjen Henck, vilket de gladdes åt allesammans. Han var en riktig kvinnokarl och som sådan lättsam och till synes oförmögen att hålla något varaktigt vid gott mod. Till och med hans krukväxter fick fötter och flydde, brukade han säga när han druckit tillräckligt många glas. Däremot hade han blivit förmögen nog att förgylla julfirandet med dyra gåvor som tack för att han slapp vara ensam under högtiden. Han gav årligen fin konjak och cigarrer till Gustav och hade lagt på minnet vad Ellen tyckte om. Hon fick tillstå att hon tjustes av hans charmanta, chevalereska sätt.
”Men nästa år, govänner”, brukade han säga, ”nästa år firar jag jul med min fru! Jag hoppas att hon är lika vacker och vänlig som din, käre Gustav, och att hon finns i något av paketen för annars vet jag inte hur jag skall hitta henne.”

En dag i slutet av oktober hejdade John Richardt Ellen när hon skulle svänga ut från parkeringen.
”Vänta, Ellen”, ropade han och viftade med armarna för att hon skulle bromsa. Bilen fick motorstopp så snart hon släppte gasen, det var något motorfel som av ekonomiska skäl inte var åtgärdat, och hon såg villrådigt mellan startnyckeln och mannen utanför bilen men sträckte sig efter veven för att få ned rutan. John förekom henne genom att öppna bildörren. Hon noterade att han fick smutsfläckar på rocken med pälskant.
”Det var inte meningen att ställa till det”, sade han och lät ursäktande. Hennes urskuldande bortförklaringar till varför bilen var smutsig och motorsvag sades för döva öron. John log alltjämt mot henne:
”Får du igång den igen?”
Ellen, som tyckte att det hela var ytterst pinsamt, mumlade generat ett: ”Det ordnar sig säkert på något vis”, och vred på startnyckeln. Bilen hostade till. Än en gång försökte hon med samma resultat.
”Jag kan skjutsa hem dig”, sade John generöst och gjorde en gest mot sin nyköpta Mercedes. ”Det vore en ära.”
Bilen gick gnäggande igång på femte försöket, till Ellens stora lättnad. Hon såg upp på John, som alltjämt log mot henne, och en blygsel kom över henne när hon frågade: ”Så vad gällde saken egentligen?”
”Ja du, Ellen. Saken gällde att mitt bolag behöver en ny kontorist. Den förra slutade. Oss emellan gick det inte ha henne kvar. Kan du inte tänka på saken? Jag betalar bra, för jag vet att du är värd det.”

På kvällen dryftade hon saken med Gustav. Han lät förvånad över att hon övervägt att sluta på tingsrätten.
”Jag visste inte att du och John kom så bra överens att du kan tänka dig att arbeta för honom.” Gustav betraktade henne länge och orden lät tankfullt dröjande när han fortsatte: ”Du tålde honom inte förr om åren, minns du det? Innan han fick pengar. Och du brukar ju säga att han är för intensiv och pratsam. Faktiskt trodde jag att du tyckte det var fullt tillräckligt att träffa honom på jobbet. Och åh, innan jag glömmer: Han kommer till oss på jul förresten, men det kanske han redan nämnt.”

Ellen vände ryggen mot sin man och började distraherat plockade med disken. Hon skvätte ned sig med diskmedelsskum medan hon diskade stekpannan och tappade en gaffel i golvet.
”Lägg av, nu överdriver du. Han är intensiv, det vet du lika bra som jag, men han är ju också trevlig och ja, vi behöver pengarna. Bilen håller på att lägga av, jag fick knappt igång den idag… Han sade att han skulle betala bra och det kan man inte anklaga tinget för att göra.”
Gustav sade ingenting på en stund. Ellen började ladda diskmaskinen.
”Jag har ingenting emot pengarna, älskling”, sade han och hon såg i ögonvrån att han stödde pannan i händerna som om han grubblade eller mådde dåligt. Han tjatade jämt om att han var orkeslös men gjorde aldrig något annat hemma än vilade. En irriterad suck undslapp henne och hon slamrade in kopparna i maskinen.
”Nej, då är vi två. Allt är smutsigt och går sönder här och det finns inget att betala med. Vi har aldrig råd med något! Vi måste bli av med den där jävla lägenheten eller få in mer pengar, vi går under annars. Och du mår ju så dåligt jämt och kan inte jobba ordentligt. Någon måste ju hålla oss upprätt!” Den heta ilskan rann av henne när hon såg sin makes plågade ansikte och hon gick fram till honom och gav honom en kram. Käkarna gnisslade ändå spänt när hon försökte igen:
”Du behöver avlastning, det är vad jag försöker säga. Förlåt om jag lät hård. Det är nog stressen som gör oss sådana här. Du har haft det svårt på sistone, du har inte orkat med. Vi båda är jämt så stressade nu för tiden.”

Ellen introducerades på prov på bolaget som kontorist. John hade köpt in hennes favoritkaffe för att hon skulle känna sig välkommen. Han fick henne ofta att skratta med sina tokiga skämt och lättsamma sätt. Redan första dagen stannade hon kvar tio minuter efter passet slutat bara för att det var så trevligt där.

Det blev allt svårare att åka hem efter jobbet. Orsakerna blev fler och fler att stanna kvar. Det var så dystert hemma. Gustav sade att han kände sig nedstämd och hade blivit sjukskriven på 50 % för att få en chans att vila upp sig. Han hade aldrig varit någon lustigkurre men han var tråkigare och slöare än någonsin. När hon som ung och gravid gifte sig med den nyutexaminerade läkaren hade han svurit att hon aldrig skulle behöva ångra sig, för han skulle behandla henne som en drottning. Han hade lovat att ge henne allt hon ville ha.

Dan före dan var Ellen ensam hemma. De tre barnen var hos farmor och Gustav hade kört iväg med rishögen, som fått hoppstartas, till jobbet. Hon hade huset för sig själv och det tillät henne att njuta som hon ville. Planlöst rörde hon sig genom våningarna och mindes de förväntningar hon haft på äktenskapet. Gustav kom från en fin familj, han var trygg. Hennes mor avgudade honom och hade insisterat på att han var ett bra val.
Medan badvattnet tappades upp sände hon iväg ett meddelande till John. Sedan tog hon av sig kläderna, blev stående en stund framför spegeln medan ett litet leende gäckade i mungiporna, och klev ned i det varma omslutande vattnet.

En bil svängde in på uppfarten. Ellen kunde direkt höra på ljudet att det var Johns, för motorn lät stark och kraftfull och inte alls som deras fallfärdiga rishög. Hon skyndade ur badkaret och struntade i handduken. Ellens hjärta dunkade uppspelt när hon såg den långa gestalten i den kolmörka hallen, i vilken lampan gått sönder och inte blivit utbytt.  Hon sprang naken i hans famn och kysste honom liderligt. Hans händer smekte mjukt över hennes varma, nybadade kropp och tryckte henne emot sig.
”Gustav är inte hemma på flera timmar”, viskade hon upphetsat.
”Jo”, sade han något svävande med händerna i hennes hår. ”Jo, det är han.”

Julaftonen var inte lika uppsluppen som vanligt. Ellen var spänd och tyst. Hon hade haft tröst i att barnen uppförde sig livligt och lyriskt över klapparna men nu när de gått till sängs fanns bara hon och de båda männen kvar i vardagsrummet. Hon var kroppsmedveten och obekväm som om hon haft onaturligt utformade och klumpiga extralemmar och för att få något för händerna lade hon in mer ved på elden som redan brann vild och het som lava. John Richardt satt i fåtöljen och rökte cigarr emedan Gustav smuttade på en konjak i soffan.

”Du har varit tyst i dag”, sade John Richardt plötsligt till Gustav. Ellen mötte som hastigast sin makes blick men hon såg skamset bort och stängde luckorna till kaminen med största omsorg. Huden i ansiktet kändes som om den stod i lågor och svetten rann ur pannan. Gustav satt ihopsjunken i sitt soffhörn. Åttaåringen ropade inifrån det angränsande köket.
”Ursäkta mig”, sade Ellen lågt och log ansträngt när hon passerade John. Han blinkade i smyg åt henne men hon besvarade inte flirten.

När hon serverat flickan ett glas vatten och skickat henne i säng igen kunde hon inifrån köket, där hon tryckte bakom dörren, höra hur männen samtalade. De pratade om hur bilen, deras gamla rishög, rasat ihop och hur tacksam Gustav var för att han fått låna Johns Mercedes.
”Är allting bra? Du ser ut som fan i dag, kompis. Sitter du och tänker på reparationskostnaden?” Sade John vänligt och muntert. Ellen kikade genom dörrspringan och såg hur Johan lutade sig framåt och fimpade av cigarrens glödpelare.
”Nej”, svarade Gustav dröjande med ryggen mot dörren. Ellen såg inte hans ansiktsuttryck när han fortsatte: ”Snarare över din bil. Det blev en bättre resa hem från jobbet än jag tänkt mig.”
Bakom dörren lyssnade Ellen spänt.
”Jaså?” Sade John och skrattade till. ”Jo, den där kärran går riktigt bra. Ett bra köp.”
Det blev tyst en stund. Ellen övervägde att gå in dit igen men visste inte om hon ville.
”Jag tänker också på något annat”, bekände Gustav stilla från soffhörnet. ”Det här är sista julen vi firar tillsammans, du, jag, barnen och Ellen.”

John Richardt skruvade besvärat på sig och såg bort. Bakom dörren var det som om Ellen inte längre kunde andas. Från våningen ovanför kunde hon höra hur flickorna lekte och skrattade trots att timmen var sen.
”Vad då sista jul tillsammans?” Mumlade han osäkert. ”Du misstar dig. Vi firar ju alltid…”
”Nej, tro mig, John. Jag är läkare. Det här blir vår sista jul tillsammans. Jag har varit naiv vad gäller mycket annat, men inte detta.”

Bakom dörren brast Ellen i gråt.

”Så jag vill mest tacka dig för att du varit så hjälpsam och vänligt mot mig och mina barn och mot Ellen. Hon har blommat som en vårmorgon sedan hon började på bolaget. Det har gjort mig lycklig på ett sätt jag inte varit på flera år.”

Slakteriet

Den gamla dörren glider upp med ett knarrande läte. Vi stänger den bakom oss. Det blir genast kolmörkt i det gamla slakteriet. Det är tyst sånär som på ett ploppande läte, som av droppar, och vår andhämtning. Vi kan med nöd och näppe urskilja rummets form. Den nedgående solens sista strimmor förmår ett spökblekt vårljus lysa upp rummet längst in i byggnaden men det ger oss mycket liten vägledning från dörren. Jag kommer ihåg allt jag har hört om stället. Om sådant som dött här. Jag knuffar lätt i Jocke, som känns spänd som en fjäder.

”Ficklampan”, väser jag. ”Tänd den för fans helvete.” Jag tänker inte erkänna att jag är rädd.

Han fumlar i jackfickan och får upp den. Med ett klick går den igång och en smal stråle skjuter iväg in i mörkret och skingrar det.

”Den är brorsans. Batteriet är typ dött.” I rösten finns en ton av oro. Ingen av oss vill bli vilse i spökhuset, det är ett som är säkert.

”Typiskt din brorsa”, mumlar jag och kräver med en gest att få ficklampan. Jocke lyder utan att ifrågasätta. Det är skönt att ha något i händerna, något som ger en känsla av kontroll i mörkret som i det närmaste slukat oss.

Försiktigt rör vi oss genom rummet. Det sägs mycket om denna plats. Att de som jobbade här bar röda rockar. Att en blev galen av blodlust och skrattade medan han sköt bultpistolen i skallen på djuren. Att djuren som fjättrades i sina bås skrek som tokiga när deras känsliga näsborrar fångade upp doften av blod och död och lik.

I ficklampans sken orienterar vi oss över betonggolvet. Vi passerar tomma kättar, separerade av stålräcken, och kliver över rentspolade dyngrännor och kvarglömda rostiga kättingar. Jocke berättar om sådant han hört medan vi smyger runt i byggnaden. Om den galne, den de kallar Röde, som påstås ha skymtats runt slakteriet på nätterna.

”Men han är gammal nu och så krum att fingrarna nästan släpar i marken. Skrattar gör han fortfarande, sägs det. Och dödar. Allt han kommer över!” Den svala luften står som tunn rök ur våra munnar och de krossade rutornas glasbitar blänker i den förbisvepande ljusstrålens sken. Vi kommer fram till slakterihallen. I taket hänger kedjor med krokar. Fönstren högst upp är förhängda och mörkret djupt. Ljuskäglan irrar omkring och vi måste följa den för att inte snubbla över bråten som ligger på golvet. Jag lyser längre in i rummet. Min puls är hög av förväntning, spänning och rädsla. Jag tänker mig att det när som helst dyker upp något obehagligt. Ljuskäglan driver vidare, som på jakt.

Det ligger något i hörnet. Ett bylte av något slag. Jag stelnar till och Jocke krockar mot min rygg.

”Vad är det där?” Väser han.

Tysta, nästan smygande närmar vi oss. Jag tvingas sänka ficklampan så vi ser var vi sätter fötterna. Mörkerseendet blir försämrat när ögonen hela tiden vill förlita sig på ficklampans ljuskälla. Dunklet känns som en mur framför mig. Ljusblixtrar lurar mina ögon att det är spöken överallt. Jag känner mig svettig trots att det är svalt i rummet.

”Vad är det där?” Viskar Jocke igen. ”Det är något på väggen.”

Jag lyfter ficklampan högre. Något krafsar mot mitt ben.

”Lägg av”, fräser jag och läser ut:

”Far iväg. Den jagar mig.”

En kall kåre vandrade över ryggen.

”Vad fan betyder det?” Undrar Jocke tyst och tveksamt.

Krafsandet fortsätter, river, klöser, klättrar uppåt, vill dra mig ned. Jag stampar med fötterna för att bli av med det.

”Sluta för i helvete!”

Mörkret skrattar. Mitt blod fryser i ådrorna. Jag grips av panik. Orden stöts ut med ett vrål:

”Jävla Jocke, din idiot! Sluta då!”

”Sluta med vad?” skriker Jocke. Han låter uppjagad.  ”Vad händer?!”

Handen darrar. Jag sänker ficklampan. Tunna krumma vita fingrar river i mig. De sticker fram ur något hukande, något rött.

En röd rock.