Ess och en stuga i skogen

”Skulle du kunna bo i en enkel timmerstuga långt ute i skogen för en miljon kronor?” Undrade Ess där hon halvlåg i min soffa och scrollade i sin mobiltelefon. Själv satt jag vid datorn och försökte jag formulera en disposition till min nästa novell, den som låg i fragment i bakhuvudet. Jag hade börjat med blankt papper och det stirrade fortfarande hånfullt på mig med uppkäftigt blinkande markör. Det gick trögt. Jättetrögt.
”För en miljon kronor? Hur länge måste jag bo där då?”
”En vecka”, svarade Ess och tillade: ”Jag skulle inte tveka, förutsatt att det ligger vackert till. Gärna vid en fin liten sjö med brygga ut i vattnet. Kanske en kanot också, och badstrand.”
”Nä, en vecka är inte så dramatiskt”, tyckte jag, ”det kan nog snarare bli en slags semester. Om man måste hugga ved och elda i vedspis lär det bli en rätt jobbig semester. Som ett träningsläger. Bootcamp à la Carl Larsson.”
Jag noterade att hon knappt lyssnat, eftersom hon med fingrarna dansade iväg ett meddelande av något slag på mobilen hon roade sig med. ”Frågan är om man skulle sakna internetuppkopplingen”, sade jag. ”Vad tror du?”
Ess hummade till svar men det dröjde ett par sekunder innan hon lade ned telefonen på bordet.
”Vad sade du? Sakna internet?” Ekade hon frågande och fortsatte:”Nej du. Vi är alldeles för beroende av teknik och moderniteter tycker jag. Allt styrs av datorer nu för tiden. Det är skadligt för vårt samhälle. Vi blir ju helt hjälplösa om strömmen går, för då går det inte ens köpa en liter mjölk i affären.” Ess satte sig upp i soffan. Hon hade tänkt på saken ett tag och eldat upp sig över frågan. ”Det är faktiskt helt galet att vi är så beroende av ström! Min kompis berättade att hon hjälpt en afghan med tvättmaskinen. Den stackaren visste inte ens hur man startade den.”  Hon letade ord ett ögonblick. ”Det jag menar är att om ryssarna anfaller kommer afghanska bönder överleva, medan moderna svenskar dör av svält för att de inte kan handla i affärerna.”
”För att strömmen är borta?”
”Ja, för att strömmen är borta. Klipp kablarna och svenskarna dör”, triumferade hon.
Jag slog igen datorn, inget blev ändå skrivet, och reste mig för att sätta igång vattenkokaren och ta fram tepåsar. ”Är det inte bättre att se till att vi aldrig lider brist på ström i Sverige då?” Frågade jag. Ess blixtrade nästan.
”Nej, det kommer aldrig funka! Det bästa är om vi bygger ett samhälle som inte är beroende av ström. Strömmen går ju ändå ideligen. Varje höststorm slår ut den i någon del av landet och kalabalik utbryter. Om vi i stället lär alla att överleva utan moderniteter löser vi problemet.” Hon lyste upp och utbrast: ”Ett obligatoriskt träningsläger i skolan vore nåt!”
Jag log och hällde upp vatten i kopparna. Ess tonårsdotter skulle bli oerhört upprörd över förslaget. Hon var ingen campingfantast.
”Betygsgrundande?” Undrade jag och Ess nickade entusiastiskt och tog emot tekoppen jag höll fram.
”Ja, definitivt!”
”Tror du inte att värnplikten, hemvärnet och frivilligorganisationerna redan löser behovet av träning inför krissituationer? Om du är orolig kanske du skulle gå med i någon av dem?”
”Jo, kanske…” Ess tänkte på förslaget en stund, rörde runt skeden så honungen smälte och suckade lätt: ”Är inte sådant där rätt tidskrävande? Jag är inte säker på att det är kompatibelt med min vardag, liksom. Jobb, träning, barnen, deras fritidsaktiviteter, O:s grejer… Jag ser inte hur jag skulle hinna.” Den tidigare branden höll på att falna och hon skyndade sig att säga: ”Jag beundrar verkligen sådant där, verkligen, men tiden och livspusslet… Det går bara inte just nu.”