Funktion och instrument – skolperspektiv

 

Studier som medveten företeelse i syfte att lära uppkom samtidigt som människorna, de som förut brukat jordarna enligt traditionernas alla påbud, började handla med varandra och knutpunkter för dessa utbyten blev till våra första städer. I takt med att städerna utvecklades växte också behovet av nya kunskaper. De allt mer specialiserat förmedlade kunskaperna i att räkna, läsa och skriva öppnade en ny värld för hela det mänskliga medvetandet och även om utbildningarna främst syftade till att förbereda människorna för specifika samhällsuppgifter, inte minst i produktionsleden, blev också kunskaperna en kraft som påverkade inte bara på individnivå utan också utvecklade hela kulturen.

Funktionsperspektivet

Hur får skolan sin utformning?

Förändringar leder till ständigt nya behov av styrning och skolans roll som utbildare och fostrare har hela tiden skiftat. Det mest fundamentala och oföränderliga i våra mänskliga samhällen måste dock med historiska belägg sägas vara en handfull enkla levnadsregler: ”Dräp icke. Samarbeta hellre” och ”försvara oss!” Det sistnämnda säkerligen sagt inte minst från insidan av en grotta vid åsynen av en annalkanade knölpåksbandit. Skräcken för angrepp är lika sann idag som då, vid homo sapiens gryning.

Gunnar Richardson talar i boken Svensk Utbildningshistoria om att skolan kan ses som en funktion av diverse samhällsfaktorer som förklarar hur och varför skolan får sin utformning eller det instrument med vilket man åstadkommer samhällsförändringar.

Frågar man barn vad skolan handlar om svarar de att de går dit för att lära sig. Skolans uttryckta kunskapsmål har inte omöjligt funnits kortare tid än konfirmationen. Idag tränar lågstadieelever multiplikationstabeller utan att ifrågasätta varför de skulle vara sanna och vi skriver på tangenter utan att undra varför bokstäverna uppstår. När skolan var ung lovade vi att tro på jorden som universums centrum, vi trodde på treenigheten och gudar, vi accepterade religiösa skrifter som sanningen. Förmedlade kunskaper blev en slags gud. Inte konstigt, eftersom det var lättare för grottmänniskan med knölpåken att lyriskt beskriva en ”eldgud” än att redogöra precist och korrekt för den exoterma kemiska förbränningsreaktionen.

Vi accepterar teorem eller hypoteser baserade på tidigare forskning och låter dem färdas vidare mellan individer, över generationer som värdefulla minnen ur en kollektiv bank. En kunskapsekonomi uppstår.

Ser vi tillbaka på skolans tidigare historia, till lertavlornas edduban och dess stränga disciplinerande undervisning, eller till klosterskolorna, kung av guds nåde, folkundervisning och katekes är det inte otänkbart att det som människorna konfirmerades i egentligen var samhällskroppen och upprätthållandet av civilisationens lagar. Dräp icke. Gud ser dig. Samarbeta hellre så straffas du ej.  Försvara oss mot okunskap och fiender som kan ta livet av oss! Skolningens syfte var då att forma människorna till goda samhällsmedborgare som accepterade världens tillstånd och gemensamt försäkrade varandra om fortsatt överlevnad.

Om skolan ändrats genom historien på grund av att den varit en pjäs så integrerad med samhällets politiska och ekonomiska spelbräde har den naturligtvis påverkats av befolkningstillväxt och urbanisering också.  Med fler elever, större variationer och behov och ett samhälle i snabb förändring är det inte längre lika lätt att forma studenterna enligt en förutbestämd mall. Vad som är en fungerande mall idag behöver inte vara det optimala för samhället om tio år och pålitliga siare är det tunnsått om. Förutom kunskaper i att läsa, räkna och skriva har en större valfrihet därför tilldelats eleverna, så att de själva får ta ansvar över sin egen optimering mot det framtida samhället och inte minst sin egen personliga utveckling.

Maktperspektivet

Varför skulle staten vilja påverka hur medborgarna utbildas?

Förut försökte staten optimera tillgången mot efterfrågan på arbetare i samhällskroppen, eller för att skydda grottan mot inkräktande påkbanditer genom att utbilda ännu bättre krigare. Behövdes nya lärare inom de närmaste tio åren? Då måste de utbildas!

Det finns idag två andra möjliga svar. De mätdata makthavarna samlat in för att avläsa samhällets kunskapsutveckling visar på en underprestation, vilket motiverar att staten går in i utbildningsväsendet och försöker åtgärda problemen exempelvis genom att kräva att eleverna får ett bättre betygssystem. Eller så försöker man styra elevernas värderingar så att de känner sig välvilligt inställda, eller kuvade av, den sittande makten och låter den sitta kvar.

Den tidiga svenska skolan lät kyrkan omhändertaga undervisningen och prästen kontrollerade att folket uppvisade förväntade kunskaper. Det mätsystem vi sätter vår tro till nu är betygssystemet, vilket nyttjas inte bara vid delprov utan också kursvis. Därtill räknas betygen om till poäng för att mäta behörighet till vidareutbildningar. Betyget är således en långsam process som syftar till att tidigt ge eleven signaler om hur hen ligger till utbildningsmässigt och ge en uppfattning om vilken gymnasielinje som är valbar. Detta avancerade system till trots finns många utsagor som yttrar sig kritiskt till skolväsendet. Barn som inte får den hjälp de behöver, som blir mobbade, klasser utan arbetsro och arbetsmoral, barn som blir orättvist betygssatta eller som alltid känner sig uttråkade och understimulerade.

Skoldebatten har i perioder varit het. 2011 införde dåvarande Folkpartiet en rad förändringar som ansågs nödvändiga för att höja kvalitén på skolan. De resultat Fp förväntade sig kom inte. PISA är en internationell utbildningsstudie som vart tredje år genomförs och som har visat att Sverige sedan 2012 ligger under genomsnittet på vad femtonåringar förväntas kunna i matematik, naturvetenskapliga ämnen, läsförståelse och problemlösning. Också PISA har varit föremål för kritik. OECD, the Organisation for Economic Co-operation and Development, skrev efter den senaste PISA-undersökningen att Sverige genast måste reformera om skolan för att säkerställa jämställdhet och kvalitét.  [1]

Om staten har kontroll över skolan och det inte ändå fungerar, beror det då på att kontrollen är för liten eller beror misslyckandena på att staten inte alls borde ha kontroll?

Anledningen till att staten misslyckas med att använda skolan som ett instrument med vilket man åstadkommer samhällsförändringar kan vara att det finns inneboende motsättningar i målbilden. Om samhället mår bra av självständiga, kunskapssökande och effektiva individer går det samtidigt inte tvinga in dem att göra något de inte vill, kan eller ens bör göra.

Hur vet vi om makthavare kan påverka och styra skolan?

För att utröna huruvida makthavarna kan styra samhällsutvecklingen genom påverkan på skolan måste vi göra jämförelser. Eftersom skolans primära uppgift är att öka kunskapen i samhället måste vi leta efter en kurva som återspeglar kunskap i alla samhällen.
Vad är kunskap? Det har många betydelser. Ett historiskt framgångsrikt mått är att vi använder vår kunskap för att bygga och skapa nya saker. Den sortens avancemang särskiljer homo erectus ifrån sina tidigare släktingar och är ett utmärkt mått även idag. Den teknologiska utvecklingen är således ett rimligt mått på kunskapsutvecklingen. Det råkar finnas många kurvor över teknologisk utveckling. En kurva är Moores lag [2] senast uppdaterad den 25 juli 2016 kl. 13.47), som beskriver den exponentiellt ökande mängden transistorer i ett datachip. Det är ett exempel på ett teknologiskt avancerat problem som kräver mycket kunskap. Kurvan visar på att kunskapen ökar exponentiellt i hela världen för att lösa det här problemet. Det har visat sig att all teknologi följer samma exponentiella förändring och har så gjort sedan mänskligheten började uppfinna saker. Moores lag är det närmaste vi har som visar på en kurva över den normala och förväntade kunskapsutvecklingen. Det är alltså detta vi har att förhålla oss till när vi jämför en makthavares påverkan på den framtida utvecklingen.

Enligt Raymond Kurzweil, utvecklingschef på Google, har ingenting vi som mänsklighet gjort hittills påverkat den teknologiska utvecklingen. Inget krig, ingen pest och ingen religion har omformat utvecklingstrenden, eftersom varje uppfinning obevekligen är en språngbräda till nästa. Enskilda projekt går inte att sia om men den övergripande utvecklingen är ohejdbar.

I sitt Ted talk [3] säger han: ” We can’t predict any particular project, but the result of this whole worldwide, chaotic, unpredictable activity of competition and the evolutionary process of technology is very predictable. And we can predict these trends far into the future.” Så om staten kan utöva kontroll på skolan måste den utvecklingen likna något annat än vi hittills sett. Ingenting ännu visar på att någon haft kontroll över variabeln och de variabler som påverkar hur vi bäst tar till oss kunskap är ett relativt nytt forskningsområde.

Kanske går det enklast att sammanfatta med att didaktik är en vetenskap om hur man bäst sprider kunskap. Kunskap skapar och sprider teknologi.  Teknologiska utvecklingar kan vi mäta och då mäts också kunskap. Det gör att staten blir handlingsbegränsad till att följa den didaktiska forskningens rekommendationer, för allt annat leder till underprestationer vad gäller den teknologiska utvecklingen. Staten har fortfarande ansvaret att försvara medborgarna mot hot. Att följa forskningsråden är inte en maktdemonstration utan en samhällsfunktion – och kan ibland te sig som sällsynta infall av rationellt tänkande.

Vi har nu betonat att statens förmåga att påverka vår teknologiska utveckling är begränsad. Det säger dock ingenting om det lidande staten kan tvinga medborgarna att uthärda för att uppnå utvecklingsnivåerna. Ett exempel på hur staten skaffat sig total kontroll över utbildningsväsendet och dessutom håller tillbaka den teknologiska utvecklingen är Nordkorea. Vi vill inte bli som Nordkorea och det är intressant i att spekulera i vilka felsteg de tagit för att hamna där. Den rad dåliga beslut för skolans utformning Nordkorea har klubbat igenom kan också drabba Sverige, men lyckligtvis inte under oändlig tid. Diktaturer störtar förr eller senare samman. För enskilda individer kan statens påverkan vara grym och kännbar, men för samhället i stort är det svårt att se hur staten, oavsett vilken det är, på sikt kan hämma den teknologiska utvecklingen.  Egentligen finns det två sorters beslut staten kan fatta. Ett som stänger inne kunskap och potential; till exempel de beslutsprocesser som bestämde att flickor inte behövde, eller kunde tillgodogöra sig, utbildning. Eller ett som öppnar upp; tänk Visbykompromissen -59 då eleverna tilläts gå ett frivilligt nionde gymnasieförberedande år. Det blev så populärt att enhetsskolan bara några år senare växte fram.

 

Referenser:

[1]PISA-undersökningen (http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/internationella-studier/pisa) postat den 4 maj, Senast granskad: 2015-05-04 Innehållsansvar: Utvärderingsavdelningen

[2] OECD-rapporten. (https://www.oecd.org/sweden/sweden-should-urgently-reform-its-school-system-to-improve-quality-and-equity.htm)

[2] Moores lag: (https://sv.wikipedia.org/wiki/Moores_lag)

[3]Raymond Kurzweil om teknologins utveckling: (https://www.ted.com/talks/ray_kurzweil_on_how_technology_will_transform_us/transcript?language=en#t-450364)