Bröderna Lejonhjärta

Berättaren

Berättarrösten i Bröderna Lejonhjärta är homodiegetisk och tillhör barnet Karl “Skorpan” Lejon, sedermera Lejonhjärta. Enligt Nikolajeva (2017, s. 235) påverkar berättarperspektivet starkt hur läsaren upplever berättelsen, och hur möjligt det blir att leva sig in i den. Bröderna Lejonhjärta inleds personligt med rader riktade till en vad Nikolajeva (2017, s. 243) kallar en dold narrat, en okänd adressat inne i texten som inte skall tolkas som läsaren: “Nu skall jag berätta om min bror” (Lindgren 1973, s. 3). Ur Karls perspektiv får vi  följa bröderna genom hjälteäventyren som utspelar sig i flera dimensioner, på platser som finns “[…] någonstans på andra sidan stjärnorna” och där det inte finns någon annan tidsuppfattning än att befinna sig i “[…] lägereldarnas och sagornas tid” (Lindgren 1973, s. 4-5).

Berättelsen är intradiegetisk; den berättas inledningsvis simultant utifrån Karls perspektiv i takt med att händelserna utspelar sig, men övergår till retrospektiv jagberättare:”Jag simmade hur bra som helst” (Lindgren 1973, s.22). Ibland är den beskrivande, kommenterande eller återgivande, som när Karl berättar om vad som stått i tidningen efter den hemska olyckan: “Men så här stod det i tidningen efteråt: En fruktansvärd eldsvåda härjade igår […]” (Lindgren 1973, s 12.). Trots att det återberättande elementet förutsätter retrospektion anser Nikolajeva (2017, s. 241-242) att begreppet “simultan” är relativt och inte behöver betyda att händelseförloppen skrivs i exakt samma ögonblick de utspelas.

Bröderna Lejonhjärta är skriven i något som påminner om dagboksform, en nära retrospektion i preteritum, och kan därför påstås vara simultant berättad. Jag-formen begränsar berättarens tillgången till information, skriver Nikolajeva (2017, s. 242) och utelämnar möjligheten till en allvetande berättare. När Jonathan blivit förlamad frågar Karl:”“Men tror du inte att det går över”, sa jag och grät. “Nej, Skorpan, det går aldrig över,” sa Jonathan. “Bara om jag kunde komma till Nangilima!”” (Lindgren 1973, s. 224). Vid ett tillfälle lämnar Karl ett hemligt meddelande till Sofia om vem han tror är Körsbärsdalens förrädare, vilket senare visar sig inte stämma. Karl i berättarposition redovisar endast vad han kan tolka utifrån sina sinnesintryck och kan således inte träda in i någon annans huvud annat än genom direkta frågor. Att Karl är den yngste visas inte minst på de många frågorna han ställer för att få kunskaper. Trots att berättelsen utspelar sig introspektivt utifrån Karls tankar och känslor, kretsar berättelsen kring den idealiserade brodern Jonathan som utgör en motpol till den självironiserande Karl. Hans ständiga närvaro eller skugga gör att Karl inte står som ensam huvudperson. Enligt Nikolajeva (2017, s. 254) gör detta att historien inte kan anses vara autodiegetisk. I likhet med Nikolajevas exempel Bullerbyns Lisa fungerar Karl som ett språkrör; han är den berättande rösten i en historia om två bröder, en rebellgrupp och deras fiender.

Det finns många sätt att påverka läsarens känslostämningar. Nikolajeva (2017, s. 237) förklarar att ett sätt att uppnå variation är att byta berättarperspektiv. I Bröderna Lejonhjärta är det Karls perspektiv som är den fasta utgångspunkten, vilken Nikolajeva (2017, s. 233) kallar perceptionssynvinkeln. Det utestänger inte att den implicita författarens åsikter återfinns överförd i texten, vilka inte nödvändigtvis behöver utgöra den verkliga författarens livshållning. Astrid Lindgren låter Jonathan föredraga ett självmord framför ett liv som förlamad. Skorpan frågar Jonathan om han skall dö ännu en gång. Han svarar:”Nej! Men det är vad jag skulle vilja. För jag kommer aldrig att kunna röra mig mer” (Lindgren 1973, s. 224). Den implicita författaren säger också att alla tyranner förr eller senare krossas (Lindgren 1973, s. 54) och att man ibland måste riskera sin säkerhet för att bevisa att man fortfarande är människa och inte “bara en liten lort” (Lindgren 1973, s. 56).  Jonathans mod och integritet fungerar som en modell för både den yngre brodern och för läsaren.

Motiv

Huvudmotiv i Bröderna Lejonhjärta är kampen mellan det onda och det goda, mellan död och liv. Det är dock i grund och botten ett religiöst, kristet, tema, vilket jag vill presentera närmare. Berättelsen inleds med en skildring av Karls plågsamma, tråkiga palliativa väntan. Han bor i kvarteret Fackelrosen tillsammans med mamma och storebror, men ligger mest i kökssoffan och hostar. Karl ser sig som svag, otillräcklig och komplexfylld:”För jag har aldrig varit annat än en ganska ful och rätt så dum och rädd kille med skeva ben och allting” (Lindgren 1973, s. 5). Karls känslor är sådant som är lätt att identifiera sig med, inte minst som barn eller tonåring när självbilden formas. Ljusglimtarna för Karl är den godhjärtade brodern Jonathans omsorger, uppmuntrande anekdoter och sagoberättande. ““Hur kan det få vara så hemskt”, frågade jag, “hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens?” “Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt”, sa Jonathan. “Jag tror att du får det härligt”” (Lindgren 1973, s. 4). Karl avgudar sin bror. Både Jonathans yttre och inre är skönt och ständigt föremål för andras beundran. När lägenheten börjar brinna räddar han livet på sin dödssjuka lillebror bara för att själv förolyckas i fallet.

Nikolajeva (2017, s.96-97) skriver att fram till urbaniseringen efter andra världskriget var en vanlig syn på barnadöd att barnet återförenades med sin Skapare vilket var positivt eftersom det slapp lidande. Detta präglade också litteraturen. I Bröderna Lejonhjärta skildras å ena sidan hur ledsen Karl är över att hans bror är död, men också en otålighet. Karl kan knappt vänta på att få dö, för att få återförenas med brodern i Nangijala, som Jonathan berättat så mycket om. Det skiljer sig starkt från jordelivet, och saknar den sortens tristess, sjukdom och misär som Karl är så van. Döden öppnar den magiska portal som är ett kriterium för att få vara en fantasy. Snart befinner sig båda barnen i en annan verklighet, Nangijala, från vilken man inte kan se Jordstjärnan och som inte kan nås om man inte kan flyga mellan himlarna precis som Sofias duvor (Lindgren 1973, s. 43-44). Den sjuke Karl får också i detta Nangijala vara frisk, stark och duglig och han är förundrad över att han plötsligt fått allt han önskat sig.

Nangijala har tilldelats vissa egenskaper som ofta tillskrivs himmelriket: sjukdom och lidande upphör, och tiden likaså för i Nangijala är det alltid “lägereldarnas och sagornas tid” (Lindgren 1973, s.5). Det visar sig snart att allt inte är paradisiskt i Nangijala, men med Jonathan tänds hoppet om att en gång för alla strida ned mörkret och ondskan som fått fäste där, i en dal bortom deras egen. “‘Jonathan, vår frälserman’ sjunger di om, för han ska befria Törnrosdalen, tror di, och det tror jag också” (Lindgren 1973, s. 113). Här uppstår inte problem med temat kamp mellan ont och gott, men väl med temat kristendom. I Bibelns himmelrike finns det ingen ondska, vilket gör att berättelsen inte utan svårighet går att applicera på ett kristet perspektiv. Det finns gott om bibliska referenser att undersöka närmare. Sofia, en kvinna som bor i deras by Törnrosdalen, kallas duvdrottningen eftersom hon kan skicka duvor “genom alla himlar”. När syndafloden sköljt över världen och Noa önskar veta om vattnet runnit undan sänder han ut en duva (Svenska Bibelsällskapet). I stället för en syndaflod räds Karl Karmafallet, som störtar rakt ned i avgrunden. Jonathan riskerar sitt liv för att rädda en fiendesoldat därur, men Karl som har mer mänskliga sidor avslöjar förrädaren Jossi och tvingas bevittna hur denne försöker fly vattenvägen och drunknar. “Vi såg honom komma upp en gång på toppen av en våg. Sen sjönk han igen. Och vi såg honom inte mer” (Lindgren 1973, s. 200). Nangijala tycks vara en plats för de sista prövningarna innan den slutliga sorteringen sker, även den i samband med döden.

Jonathan har målat upp det sant paradisiska Nangilima för sin bror: “Men Jonathan sa att i Nangilima var det ingen grym sagotid utan en glad, en som var full av lekar” (Lindgren 1973, s. 221). Nangilima är således det paradis Karl först trodde att Nangijala var, och det går bara att gissa att krigiska själar som Jossi och mörkrets furste Tengil inte beviljas tillträde ditin. Tengil kommer ifrån Karmanjaka, en plats bebodd av vidunder och belägen bortom de Uråldriga Bergens Berg bortom de Uråldriga Flodernas Flod. Hans grymhet vet ingen gräns och inte ens Jonathan vet varför han är så ond. “Jag vet inte varför han måste ödelägga allt som finns. Det bara är så” (Lindgren 1973, s.49).

Om Jorden är jordelivet, Nangijala en prövningarnas plats, till exempel skärselden eller syndafloden och Nangilima är det sanna paradiset innebär det att Karmanjaka är helvetet. Som den frälserman Jonathan visar sig vara dräper han både Tengil och den eldsprutande draken Katla och befriar Nangijala från sitt mörker. Det sker dock inte utan att han själv blir dödligt sårad. Det finns paralleller mellan hur Jesus sägs dö i solidaritet med människan, hon som på mänskligt vis förråder, hatar och sänder eld över världen. Han kan dock inte nå paradiset utan hjälp av lillebror, som svarar för berättelsens rädsla och svaghet. Karl lånar kraft av Jonathan:”Men när vi hade stigit till häst, och jag satt där med armarna om livet på Jonathan och med pannan lutad mot hans rygg, då var det som om lite styrka från honom strömmade över i mig, och jag var inte så rädd mer” (Lindgren 1973, s. 187). Viljan att tjäna Jonathan, och vara hans avbild, gör att han bär brodern på ryggen och hoppar över stupet för att tillsammans kunna nå Nangilima.

Litteratur

Lindgren, Astrid. 1973. Bröderna Lejonhjärta. Stockholm: Rabén & Sjögren. Upplaga 6:3.

Nikolajeva, Maria. 2017. Barnbokens byggklossar. Lund: studentlitteratur. Upplaga 3:1.  

Svenska Bibelsällskapet. Bibeln online, 1 Mos 6:5-8:22. http://www.bibeln.se/ Hämtat den 30 oktober 2018.

Mitt hjärta är som en penna i din hand

”Mitt hjärta är som en penna i din hand, du är skälet till min glädje och melankoli. Vad vill jag – utom det du vill? Vad ser jag  – utom det du visar? Du får att växa ur mig en törne eller en ros; nu doftar jag rosor och nu plockar jag törnen. Om du håller mig så, är jag sådan; ville du ha mig på annat sätt, vore jag annan. ” Rumi

Texten är skriven av poeten och den sufiska mystikern Jalal al-din Rumi på 1200-talet och kommer ifrån sufismens vishetslitteratur.

Texten handlar om en innerlig och total tillhörighet med Gud, den ursprungliga källan till klarsyn och sanning och som presenterar omvärlden såväl den inre världen.  Ingenting är, utom Gud och Gud är kärlek. Om man renar sitt sinne från allt som inte är Gud når man stadiet av ett helt öppet medvetande.

Gud fyller människan med känslor och upplevelser och har makten att forma människan efter sitt tycke. Människan växer under Guds hand som rosen eller törnen växer på busken. Man blir det Gud vill att man skall bli.

Det är en till synes frivillig kapitulation och kärleksförklaring från Rumi, eller läsaren som tolkar sig som subjektet, adresserad till skaparen. Anhängare av tasawwuf eller muslimer eller religiösa med andra trosuppfattningar kan läsa texten och njuta av den, eller så läser man den för sin poetiska behållning.

Dervischerna, sufier, eftersträvar en djup och personlig kontakt med Gud och söker den gudomliga kärleken och dess uppenbarelser. De har öppnat sig för Guds närvaro. Orden: ”Vad vill jag- utom det du vill? Vad ser jag-utom det du visar?” visar på en tro att Gud finns både i den inre och i den yttre världen och att Han är sanningen.

”Om du håller mig så, är jag sådan; ville du ha mig på annat sätt, vore jag annan. ” Detta uttrycker en önskan om att få vara Hans redskap, Hans att forma efter en gudomlig vilja.

Som icketroende går det dock att läsa in annat i texten. Den går att se enbart utifrån kärleksbudet och sitt poetiska innehåll: ”Mitt hjärta är som en penna i din hand, du är skälet till min glädje och melankoli.” Kan tyda på att man är djupt uppfylld av känslor man inte riktigt kan styra över. Det är inte nödvändigt att tolka texten religiöst.

Det finns också en möjlighet att tolka dikten som brist på friheten att vara självständig från en gud eller från en kraftfull och överskuggande kärlek.

Språket är poetiskt och inte exakt och rymmer liknelser med en ros. Att använda en ros och dess törnen är ett klassiskt och tydligt bildspråk som är svårt att missförstå; den ljuva synen av en ros och dess berusande doft är ofta förknippat med kärlek. Törnen beskriver hur svår kärleken och livet kan vara. Strofen ”Om du håller mig så, är jag sådan” ger bilden av trygghet, som när man håller ett barn eller en älskad.

Skapelsen ur olika perspektiv

Jämförelser och analys av skillnaderna mellan kreationism/intelligent design och vetenskapens syn på jordens skapelse. Påverkar tron hur människan ser på sig själv och sin omvärld?

Kreationism, och Intelligent Design, bygger på uppfattningen att världen och universum är för komplext för att ha uppstått såsom evolutionsteorin påstår, med Big Bang och makroevolution. De avfärdar tanken på abiogenesi, att livet uppstod till följd av slump och kemiska processer, med att det behövts ett gudomligt eller övernaturligt ingripande och anför den första cellen som bevis på att det inom evolutionsläran inte går att förklara den. Kreationister avvisar också tanken på att allt liv har ett gemensamt ursprung, särskilt vad gäller människans släktskap med primater.

Intelligent Design, I.D., utgår inte ifrån Bibeln såsom kreationister gör, utan ser på vår komplicerade biologi som ett uttryck för en intelligent skapare. Kritiker mot I.D. hävdar att rörelsen är samma som kreationismen men frikopplad sina religiösa inslag för att få möjlighet att påverka skolornas läroplaner.

Diskussionsunderlaget för vår evolutionära tillblivelse ligger i Bibeln, vilken olika falanger inom kreationism tolkar på olika bokstavliga vis. Spörsmålen är skapelseberättelsen och man försöker utifrån den avgöra hur jorden blev till, hur gammal den är och hur livet uppkom. Ungjordsanhängare, Young Earth Creationism, tror på Bibelns kronologi och påstår därför att universum och jorden skapades mellan 8000-4000 år f.Kr och att jorden skapades på sex dagar vilka var och en var tusen år lång, baserat på ett citat ur Bibeln. Mer radikala Ungjordskreationister hävdar att jorden står stilla i centrum av universum.

Gammaljordskreationister läser Bibeln mer symboliskt än YEC och avvisar inte alla vetenskapliga dateringar inom exempelvis geologi och astronomi. De tror att jorden och universum är många miljarder år gamla och att jordens växter och djur uppstod långt senare. Old Earth Creationism, OEC, är indelade i fler falanger och man kan säga att Jehovas Vittnen är en, eftersom de förnekar evolutionen och anser att Jehova skapat allt liv.

Evolutionsläran bygger på Big Bang, teorin att rymden hastigt expanderade från ett litet, hett och observerbart tillstånd till ett oöverskådligt, glest och kallt fortfarande expanderande universum som vi känner det idag. När universum blev större och temperaturen sjönk omvandlades energi till materia. Under hundratusentals år arbetade universum på att foga samman elementarpartiklar som uppstått till större bindningar. Därefter bildades vårt jordklot genom att gravitationen sammanfogade omkringdrivande material till en planet, på vilken förutsättningarna långsamt ändrades från toxiska till gynnsamma för liv. Det började med bakterier, sedan cyanobakterier och gröna växter och slutligen kunde mer avancerade livsformer kliva i land. Genetiska förändringar hos dessa varelser ledde på sikt till olika specialiseringar och de livsformer som var bäst anpassade till sin livsmiljö överlevde och kunde reproducera. Lamarck grundlade den evolutionsteori som Darwin formulerade och som tillsammans med Mendels genetik ökat vår förståelse för vår och vår omvärlds tillblivelse.

Skillnaderna mellan kreationismen och evolutionsteorin är att kreationism förutsätter att det finns en intelligent designer. Evolutionsläran och vetenskapen bryr sig inte om det finns en intelligent designer eller ej. Det finns ingen människa som någonsin observerat en gud eller en övernaturlig skapare som gör intelligenta designer. Det går inte förkasta hypotesen om en intelligent designer men eftersom det inte finns några observationer går det inte bygga en teori på det.  Det har dock gjorts observationer som stödjer evolutionsteorin, till exempel olika stadier av fossil och iakttagelser av ärftliga egenskaper.

Däremot finns det människor som gör intelligenta designer, till exempel artificiellt liv med syntetiska celler (1), eller genmanipulerade djur, eller människor som i fallet med genterapi för att säkerställa friska avkommor till mödrar med mitokondriell sjukdom (2). Det finns också människor som lever med artificiella kroppsdelar, till exempel hjärtklaffar eller armar (3). Det livet kommer att ha en intelligent skapare eller en av människan styrd evolution.

Transhumanism är en intellektuell rörelse som förespråkar användning av modern teknik för att överskrida de av naturen till människan givna begränsningarna. Målet är att övervinna döden, eftersom död betraktas som en sjukdom som ännu inte fått något botemedel.

Evolutionärt har raser uppstått och försvunnit under hela vår kända historia. Transhumanister betraktar sig vara nästa steg av människan, den evolverade människan. I jämförelse med en tekniskt förbättrad transhuman, h+, är det sannolikt att en icke modifierad människa verkar underlägsen såväl fysiskt som psykiskt ungefär som brevbäraren i hastighet är underlägsen elektronisk kommunikation.

Därtill kan man tro på en teknisk singularitet, där allt intelligentare designer vidareutvecklar sig själva i en explosionsartad hastighet.

Hur synen på vår tillkomst påverkar våra val är svårt att generellt säga, men jag vet att en mycket religiös bekant valde att resa till Sverige och underkasta sig professionell vård när han drabbades av MS, i stället för att göra som hans samfund rekommenderade: Att be till Gud om nåd.

Källa:
1. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konstgjort-liv-skapar-oro_4751101.svd
skriven av Sofia Ström den 21 maj 2010, hämtad 2014-12-26

2. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24382342
   skriven av Amato P mfl den 2014 Jan, hämtad 2014-12-26
3. http://robotnyheter.se/2013/03/03/sahlgrenska-gav-patient-cyborgarm/
   Postat den 3 mars, 2013, hämtad 2014-12-26

Är New Age en religion?

Vad är egentligen en religion?

Enligt läroboken “Söka svar – religionskunskap 1 och 2” av Eriksson och Mattsson Flennegård är en yttre definition av religion en: ”Tro på en gudomlig verklighet som människan ser sig vara beroende av och därför försöker sätta sig i förbindelse med genom religiösa handlingar.”

Ofta brukar man referera till en rörelse, som med hjälp av en mer eller mindre uttalad dogm eller manifest (Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dogm ) utgör gränserna för vad religionen innehåller.

I och med de formulerade riktlinjerna är det inte heller ovanligt att registrera sig som ett trossamfund hos Socialstyrelsen och Kammarkollegiet för att ge samfundet möjligheter att som juridisk person operera inom lagen och enklare kunna företräda sina medlemmar och anhängare.

Dogmen kan vara rigid och fundamentalistisk såsom strömningar inom exempelvis Katolska kyrkan, eller mer löst hållna såsom hinduismen.

Trots att hinduismen är en sammansättning av många folkgruppers traditioner och mångfalden är stor finns det en tydlig struktur att förhålla sig till. De underordnar sig ett kastsystem, de har världens största samling av heliga skrifter, tror på heliga djur, håller begravningsritualer, lyder prästerskap och har en lång historia.

När jag var liten hyste jag en holistisk, nästan panteistisk omvärldssyn. Jag gick i parken och pratade med träden. Hade någon frågat mig om jag trodde på Vattumannens tidsålder hade jag förnekat, precis som en vän förnekar detsamma trots att han tror på schamanism, tarotkort och akupunktur.

Det finns inga säkert fastställda dogmer i New Age. Inte heller finns det några tydliga gemensamma drag eftersom man kan välja bort sådant som brukar sättas i relation till rörelsen och lägga till akter efter egen vilja. Det är därför svårt att veta vad som verkligen är kärnan i New Age.

Sett ur det perspektivet kan de flesta vara anhängare av New Age och det väcker mina frågor kring hur en uppskattning av rörelsens omfattning går till väga.

Är det rimligt att kalla New Age en religion, eller kan det kanske vara som att kalla all mjölmat palt?

Fördelarna med New Age är att det är en religion som tilltalar många, eftersom den inte ställer några krav på sina anhängare.

Det är också en etisk rörelse som eftersträvar en sund livsstil där man skall vara snäll och inte skada sig själv, andra eller vår omvärld.

Nackdelarna, förutom att det är tveksamt om jag vill kalla det en religion, är att New Age är en rörelse som präglas av pseudovetenskap och värderar den egenupplevda känslan och intuitionen högre än rationalitet och förnuft.